Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 2. Folkets frälsare. I—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
hänryckande alla med sin blixtrande konversation.
Då höjde sig plötsligt en silfverklar stämma.
“Nej, jag går inte in på hvad ni säger!“
Han vände sig om i stum förvåning.
Oh, där satt hon den tjusande guldhåriga
skönheten, hänförande hvit och fager med bländande
skuldror, djärf, kokett, kvick!
“Det är således ett nej, en motsägelse jag först
hör från er. Detta är således ni! Ja, ja, det är just
sådan jag föreställt mig er.“
Hon reste sig upp för att bedja värdinnan
presentera dem, men han lade ömt sin hand på
hennes arm.
“H varför det? Vi känna ju hvarandra. Ni vet
vet hvem jag är och Ni är Brünnhilde, Adrienne
Car-doville i “Den Vandrande Juden“, det ljusa
kastanje-bruna håret, hvarom kapten Korff berättat mig, med
ett ord, ni är — Helene!“
Hela salongens uppmärksamhet var fäst på dem,
men hvad voro väl de andra annat än ett lämpligt
auditorium för detta härliga par, hvilket intog
hufvud-platsen på scenen med den rätt, som en stor kärlek
ger — en kärlek för upphöjd för vanliga
konventionella seder och bruk. Den tycktes nästan fordra
ett orkester-accompagnemcnt af vännen Wagner! Han
talade icke med någon annan än henne, han
supe-rade tillsammans med henne och han råkade i
pojkaktig extas öfver hennes smak i fråga om vin. Och
då han slutligen klockan fyra på morgonen kastade
en krage kring hennes bara skuldror och förde henne
ned för de tre trapporna till vagnen, tycktes till och
med hennes pryda kusin-chaperon antaga blott som
helt naturligt att hjälten på detta sätt satte sig i
besittning af sin himlaborna brud. Så eldigt framstod
detta minne för hans själ, att han gick bort till en
låda och därur framtog hennes porträtt. Sedan
baronen, hennes fader, den stränge bayerske diplomaten
hade förbjudit henne att ens nämna jude-demagogens
namn, hade Lassalle bedt henne åtminstone skicka
honom sitt porträtt, emedan han ville bygga upp ett
palats iped frescomålningar, och där skulle han söka
inspiration hos sin Brünnhilde. Under hans stormiga
lif hade likväl både palatset och porträttet blifvit
glömda. Han hade låtit henne gå utan mycket
motstånd — på sätt och vis ansåg han henne ännu som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>