Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Multatuli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
förtryck, misshandel och utpresSning“ på fullt allvar och
blef härigenom misshaglig Tör regeringen, som hälst ville
följa gammal slentrian. Då han fann att han i sin
ställning icke kunde eller icke fick göra sin fulla plikt, tog han
afsked 1856. Han var starkt betänkt på att i upprorssyfte
ställa sig i spetsen för sina javaner, hvilka voro honom
blindt tillgifna, men efter hårda strider med sig själf
återvände han till Europa. Han hade burit mycket, han var
nu Multatuli. Under ytterliga umbäranden skref han i
Bruxelles en bok med den afskräckande titeln: “Max
Havelaar eller Nederländska handelskompaniets
kaffeauk-tioner“, som utkom 1860. Det var en genialisk
anklagelseskrift mot förvaltningen i Indien och väckte ett
oerhördt uppseende i Nederländerna, men några
regeringsåtgärder af det slag författaren velat framkalla
föranledde boken icke. Man fäste sig mest vid dess
äste-tiska förtjänster och lämnade de fakta, hvarpå den var
grundad, utan beaktande. Någon ändring i Multatulis
mycket brydsamma ekonomiska ställning medförde boken
icke, då dess spridning genom ett fult intrigspel af en
förment vän, den bekante holländske skriftställaren Jacob
van Lennep, blef förhindrad. Först 1870 utkom andra
upplagan, som sedan raskt följdes af nya, så att arbetet
under 1870-talets fyra första år ensamt i Holland
omsattes i ej mindre än 20,000 ex.
Till år 1870 var Multatulis lif en enda kedja af
pröfningar och nöd. Han hade under denna tid som
oftast ej ens fast bostad, utan dref hemlös från den ena
staden till den andra, mest i de tyska Rhenlanden. Sin
föda fick han stundom stjäla ur böndernas
köksträdgårdar. Samtidigt hade han sin familj att tänka på — han
hade gift sig i Indien med en ädel och begåfvad kvinna,
Everdine Huberte, född baronessa von "Wijnbergen, och
hade med henne en son och en dotter. Under dessa hårda år
arbetade han emellertid oförtrutet på nya verk. Redan
år 1861 hade han utgifvit sin andra bok “Minnebrieven“,
hvilken han själf betecknar såsom “en förening af poesi
och verklighet, af vanmakt, armod, svaghet och
öfver-jordisk lyftning och kraft, af skarpt vetande och sjukt
vanvett“. “Där flödar allt om hvartannat“, skrifver han
till en väninna: “Poesi, kärlek, längtan efter det högsta,
ironi, sarkasm, esprit, hvardaglighet, ’affärer’, svaghet,
feberyra ... O Gud, o Gud, det är hela den långa
li-nie som löper från sandkornet till Gud, från Sirius till
stickstrumpan, det är allt, altet, naturen, varats afbild . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
