Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om humor, af Multatuli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
Denna återspegling af naturen kan försiggå på de
mest olika sätt: genom toner, genom färg, genom
former, genom ord, blick, åtliäfvor, kort sagdt, vi kunna
afkonterfeja naturen på lika många olika sätt som vi
hafva medel att meddela intryck.
Hvari består nu egentligen naturens humor? I
hennes dumhet och hennes allmänhet.
Hennes dumhet. Naturen är lika dum som hvarje
annat instrument, hvilket efter fasta dimensioner, efter
bestämda — nej, efter gifna —• krafter hackar, skär,
stampar, trycker, lyfter, vrider, söndersliter,
sammanfogar eller krossar. Ett dylikt instrument kallar ni skönt?
Ja, som instrument. Det vill säga: det förblifver ett
instrument, ingenting mer. Det är ett verktyg som
arbetar eller, bättre sagdt, som af en viss kraft tvingas
att röra sig så att det når syftemålet, hvilket ligger
fullständigt utanför verktygets medvetande. Det vore
därför t. ex. mycket korrekt att säga klockan “gås“ i stället
för “går“.
I ett kopparvalsverk ser man jämte många andra
af ångkraften drifna föremål äfven en såg, hvilken
oaf-brutet snappar och snärper. När man icke lägger
någonting för dess tänder, sågar den luften. Egentligen
är den bestämd till att skära kopparplåtar, och det gör
den också troget utan att på minsta sätt låta förstå att
den finner någon skillnad mellan plåtarna och luften.
Håller man fram en pappersremsa så skär sågen i tu
den. Man kan icke se på den att den gör någon
skillnad mellan en långtrådig predikan och en ministers
o sammanhängande tal.
rxnnu mer. Ni besöker kopparvalsverket i sällskap
med några damer . . . Sågen skär . . . skär . . .
Den unga flickan bredvid er är aderton år. Hpn är
vacker, behagfull, ni kan gripa kring hennes midja . . .
Fatta henne om halsen med vänstra handens tumme
och pekfinger, tag om hennes fötter med högra handen,
håll henne horisontalt, skjut henne framåt, för hennes
midja, som ni funnit så vacker, in till sågen . . .
Där ser ni . . .
Den unga flickan är skuren i tu. Ni håller en hälft
af henne i hvardera handen, och sågen har redan på
nytt fem gånger skurit luften med sin vanliga
likgiltighet, innan ni ens fått tid att åter sammanfoga de båda
halfvorna och förvåna er öfver den mekaniska dumheten
hos sågen, som icke vet hvad hon skär . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
