Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Naturvetenskaperna i det 19:de århundradet, af L. Büchner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gravitationslagen dragit den slutsatsen, att Sirius var en
dubbelstjärna. Detta uttalades redan 20 år innan Clark i Boston
31 jan. 1862 upptäckte parstjärnan. Genom denna
upptäckt erhöll man ett starkt stöd för gravitationslagens
allmängiltighet i universum.
Vidare hafva vi i vårt århundrade fått kunskap om
de s. k. småplaneterna. För närvarande känna vi öfver
400, oaktadt ännu i början af 1800-talet den ryktbare
spekulative filosofen Hegel, i hvars spår ännu en och
annan tillbedjare vandrar, i sin naturfilosofi förklarade,
att i den stora luckan mellan Mars och Jupiter inga
vidare planeter kunde existera. Den som i likhet med
Hegel ej om stjärnorna kan säga något bättre, än att de
äro “eine Krätze des Himmels“ kan naturligen lika så
litet fatta naturvetenskapernas betydelse som Fichte,
hvilken i sin vetenskapslära (1794) har tillspetsat den
filosofiska förhäfvelsen till det påståendet, att vetenskapen
skulle komma därhän att kunna fullständigt oberoende
af all iakttagelse härleda grässtråets byggnad och
himlakropparnes rörelser — en förutsägelse, som åtminstone
hittills ej gått i fullbordan. Slutligen förföll den store
filosofen, hvilket ju var att vänta, till fullkomlig
mysticism.
Ändtligen hafva vi vårt århundrade att tacka för en
noggrannare kunskap om meteorernas natur och
betydelse. Vi hafva säkerligen att betrakta dem som spillror
af sönderfallna himlakroppar eller upplösta planeter eller
kometer, hvilka ständigt till stor mängd nedfalla på vår
jord. Under förra århundradet höllos berättelser om
dylika fenomen för sagor, så att till och med i slutet af
18:de århundradet, då frågan fördes på tal i franska
akademien den store kemisten Lavoisier afbröt all
diskussion därom med den anmärkningen, att det i
himmelen ej fanns några stenar och sålunda ej heller några
dylika kunde falla ner på jorden, — tills med ens 1804
det stora stjärnfallet i Normandie undanröjde hvarje
tvifvel. Men först genom Chladnis klassiska
undersökningar på 20-talet[1] framvisades klart, att meteorerna
voro ur världsrymden kommande järn- och stenmassor
af samma kemiska sammansättning som de jordiska
kropparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
