Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Det kongl. husets anförvandter, grupper och personager af Europas k. furstefamilj, af Ancien Grand-Chambellan. III. Kring Europas Oldtmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
från hvarandra, är allt för väl känd: det var prins
Alberts, “den evigt begråtnes", bortgång. Den tidens
drottning Victoria, från hennes 20:de år t. o. m. hennes
42:a, “höll ett praktfullt hof, var spirituell, intagande,
skämtsam, oberäknelig, åt middag i det gröna i
Skottlands bergstrakter, var road af allt, icke alls högdragen
och, om man kan använda ett sådant ord om en af
Herrans smorda, var mycket snäll och beskedlig". Så
yttrade en diplomat, som känt henne från båda hennes
första "tillvarelseformer", och han fortsätter bl. a.: “Af
etikett underkastade hon sig ej mera än det
nödvändigaste. Hon öfverlemnade sig åt sina utbrott af
modersömhet, tyckte om nöjen och gjorde ingen hemlighet deraf,
blandade sig med sina undersåtar och utbredde öfver
hela nationen ett återsken af sin lycka. Dessutom var
hon en dam af yttersta elegans." — Karaktäristiskt för
henne på den tiden är, att hon kom i ett vida varmare
förhållande till Napoléon III:s och Eugénies bländande,
men temligen “lätta" hof, än någonsin till
Louis-Philip-pes och Amélies hederliga “borgarehof".
Så kom slaget — det förkrossande slaget vid
jule-tid 1861 — och den nätt och jämt 40-åriga enkan flydde
världen, isolerade sig i en evig sorg, öfverlemnade sig
åt en hej dlös sorg, blef en i förtid åldrad, urmodig,
borgerlig dam, som såg klumpig ut, förde tarflig
konversation och understundom betedde sig mot sin
om-gifning som om hennes själsförmögenheter blifvit i
förtid förslappade.
Man plägar säga, att all sorg så småningom förtär
sig själf. Nära ett fjärdedels sekel dröjde det
emellertid, innan det så att säga började ljusna litet kring
drottning Victoria. För hvar gång en af hennes söner och
döttrar kom och presenterade henne en ny sonhustru
eller svärson, flödade ånyo sorgens källor med ohejdad
fart vid tanken på, att Han var borta, som för henne
trots allt varit “familjens hufvud" och utan hvilken hon
knappt kände sig i stånd att vidare intressera sig för
sina nyss förut så afgudade barn.
Emellertid voro snart allesammans bortgifta och
erhöll o egna familjer, — blott utom den yngsta dottern,
det sistfödda barnet, som drottningen-modern svartsjukt
behållit hos sig. En mansålder hade gått sedan den
stora förlusten och vid Berlinerhofvet hade redan
barnbarn till drottningen gift sig. så att hon vid 60 års
ålder fått sitt l:sta barnbarnsbarn. Under tiden kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
