Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det kongl. husets anförvandter, grupper och personager af Europas k. furstefamilj, af Ancien Grand-Chambellan. V. »Hvar två eller tre äro församlade...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
emellertid äfven de, i parentes sagdt, skrifva sig
Negerande’ furste eller landtgrefve eller ’altgrefve’ eller hvad
det nu vara månde ....
Klart torde emellertid vara, att vi ej kunna egna åt
dessa 13 dynastier samma utförlighet som åt öfriga
grenar af “Europas furstefamilj “. Vi få allt här taga saken
betydligt mer ’generelt’ och nöja oss med att i största
korthet mer så att säga teckna de resp, familjernas, i
stället för individernas, fysionomier, de omständigheter,
hvarunder deras olika grenar uppbära sin egenskap af
att tillhöra “suveräna44 dynastier, etc.
Följande den gamla regeln “Ära den som äras bör“,
börja vi följaktligen med de storhertigliga familjerna, af
hvilka emellertid som sagdt Badens redan blifvit
behandlad, hvadan återstå blott de fem regenthusen i
Hessen, i Saksen-Weimar, i de båda Mecklenburg och i
01-denburg. Den “stor“-hertigliga värdigheten skulle inom
Rheinförbundet utmärka en viss paritet med den
antikverade kurfurstevärdigheten; så t. ex., antog bland f. d.
kurfurstar den Badensiske 1806 titeln storhertig, och
hans exempel följdes s. å. af Jandtgrefven’ af
Hessen-Darmstadt, som ej ville stå efter den Hessiske
landt-grefven i Kassel, hvilken envist fasthöll vid sin
kurfurstetitel. Längre fram accepterades titeln äfven af den
saksiske hertigen af Weimar, hvilken dymedels på visst
sätt ’underströk’ sin egenskap af att vara hufvudman
för hela det saksiska huset. Den “honnette ambition",
som äfven på samhällets högsta höjder gör sig gällande,
föranledde vid och efter Wienerkongressen, att de gamla
hertigliga husen Mecklenburg och Oldenburg (hertigliga
sedan resp. 1348 och -1474) ej kunde finna sig i att bli
distanserade af nyssnämda familjer, — hvadan man här
1815 och 1829 fick tre nya storhertigdömen. (Hertigen
af Braunschweig var då en minderårig pojke, i annat
fall hade han antagligen följt exemplet.)
Minst af dessa storhertigdömen är
Mecklenburg-Strelitz, mindre än hertigdömet Braunschweig och
jämförligt med Anhalt och de saksiska hertigdömena;
befolkningen, blott omkr. 100,000 inv., understiger emellertid
densamma i hvart och ett af hertigdömena, ja är t. o. m.
mindre än i furstedömena Reuss-Greiz och Lippe. Alen
då kusinen i Schwerin blef “stor“-hertig 1815, kunde
naturligtvis inte Strelitzaren vilja vara sämre, — han
var för resten Jbror och efterträdare till den af Fritz
Reuter odödliggjorde “Hans Höghet44. Och pa så sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
