Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Människans eröfrande, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6oo
hela massor af förstenade halfapor i dagen i Amerika och
Europa. De hade lefvat redan under den tidigaste
tertiär-perioden, alltså före de ,äkta aporna, såsom teorien krä.fde. Med
hofdjur och rofdjur sammansmälte de faktiskt genom de
omiss-känligaste blandningsformer till en gemensam urgammal
stamgrupp af högre däggdjur. Sannolikt har den lille muntre
dvärg-makin på Sundaöarne genom våra dagars halfapor bildat en
öfvergång till de äkta aporna och människan själf, en den
löjligaste stamfader till människa, hvilken Brehm en gång kallat
löfgrodan bland aporna. Alldeles konsekvent i afseende på tiden
ställa sig bakom dessa ur-halfapor pungdjuren, som redan i
sekundärperioden, Ichthyosauvriernas tidsålder, lefvat hoptals och
allestädes på jorden. Det är en möjlighet, att mellan dem och
halfaporna på något sätt insmugit sig några andra små djur,
som påminna om våra dagars insektätare: på så sätt skulle vår
hederliga igelkott till och med komma att räknas till
människans stamfäder. Men segerrikast har saken aflupit i afseende
på näbbdjuren. På åttiotalet ådagalades, att de ännu i dag
lägga ägg såsom fåglarne och ödlorna. Därmed är till fullo
afgjordt, att de verkligen stå ganska nära öfvergången från lägre
ryggradsdjur, från ödlan till däggdjuret, ty fågeln såsom
sidogren kommer säkert icke i betraktande. Frågan var blott, om
de också redan lefde på den tid, då denna öfvergång historiskt
borde hafva försiggått. Länge tycktes allt fruktlöst. Man fann
verkligen alldeles sagolikt gamla kvarlefvor af däggdjur, ännu
äldre än pungdjuren under Jura-perioden, från den s. k.
Trias-perioden. Men de hade allesamman tänder i käkarne, till och
med högst karaktäristiska tänder, sådana som intet däggdjur i
våra dagar annars äger. Då upptäcktes plötsligt, att unga
näbbdjur utveckla ett slags mjölktänder, blott öfvergående såsom
något ärftligt. Och de utveckla just sådana karaktäristiska
tänder, som Trias-däggdjuren hade. Intet tvifvel mer: dessa de
uräldsta däggdjuren voro äggläggande näbbdjur, visserligen, lucus
a non lucendo, utan tandlös näbb, som måtte vara en senare,
särskildt australisk egendomlighet hos de få öfverlefvande
arterna.
Som sagdt leder näbbdjuret nedåt till ödlan och
salamandern. Den tyske öfversättaren af Darwins resa omkring jorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
