Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
700
allt för mycket i blodet. Hur annorlunda gaf icke
Gerda Grönberg för några år sedan detta parti på
samma scen! Lilla frk. Grünberg gjorde sig den afton
vi hörde henne skyldig till oändligt okonstnärlig sång i
den lilla täcka F: dur-romansen — det var som om man
hörde — ja jag låter romansen själf tala: “Tyvärr
jag-kan det aldrig beskrifva“. Hr Lund sjöng däremot
lof-värdt men Falsacappa —- eller som han här af okända
skäl kallas Alontediafior — måste vara en stor ståtlig karl.
En liten knubber passar ej alls. Alen spelet var bra.
Herrar Ringvall och Strömberg hade att slåss om
Pie-tro. Den förre syntes oss mer lyckad som Alontediafior
förr i världen och hr Strömberg tycktes oss olifvad.
Hade hr Ranft förnyat stygga ukasen mot tillägg? Fru
Aleissner är alltför feminin nu som förr att passa i
pojk-roler, det är idel krokanpysar, färdiga att ätas upp.
Äfven som Fragoletto var Gerda Grönberg, då likt hr
Ringvall vid Fröbergska sällskapet, charmant. Fru
Lund var en stilfull prins, vackrare än hr Gustaf
Bergströms på 70:talet. Alen dennes dyrbara entré: “Nä
-— se en ung flicka!“ Slikt kan ej göras efter. Ej
häller Victor Holmqvists genomdråpliga: “Det är just
det, ja det är just det“ i den verkligt genialiskt funna
spanska canzonettan, där nu en hr Sjöberg, som säges
ha sjungit partiet otaliga gånger, icke desto mindre var
gement tråkig. En speciel mention honorable förtjänar
hr Carlander, som i en obetydlig birol — röfvaren
Bar-bavano eller Carmagnola, hvad han nu lystrade till —
gaf så godt som ett litet mästerverk af ganska originel
individualisering. Se denna trashank-Gigerl i sin
kostliga kurtis med den terrifierade prinsessan af Granada!
Äfven i Tiggarstudenten har hr C. gjort en god skizz
i en struntrol. Borde icke denna förmåga tagas vara
på och återbördas till k. teatern att hjälpa till i
opera-comique, i fall denna beundransvärda musikgenre där
mera skall odlas?
“Frihetsbröderna“ löpte för resten raskt och färmt
åstad, dock kanske mer med tysk rutsch än fransk
verve!
Hr Ranft impertinens att sedan bjuda publiken på
“Aladame Potiphar“ och att exponera både sin intagande
primadonna och sin hyggliga orkesterchef i en
löjlig-dager genom denna gemena struntpjes’ upptagande just
vid deras giftermål — förtjänade den allvarliga näpst,
som både publik och kritik leverade. Den mest svidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
