Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
Östberg som Laura och Bronislawa och — hjälten själf,
Anna Strandberg som Laura, Helena Löfgren som
gref-vinnan — hvilken klang den tiden i damterzetten mellan
dessa tre stämmor! —■ Anna de Wahl som den sötaste
och kvickaste möjliga lilla Bronislawa, Warberg cch
Holmqvist som öfversten och lilla debuterade kornetten
__ hvilken präktig pojke! Det blef något också med
tiden af det barnet — det kallas nu — Anna
Pettersson-Norrie.
Ja det var då. Nu voro en del mänskor rent af
förargelsväckande. Inga namn! Bäst att låta “svampen
gå“ öfver hela byken. Till det bättre hörde baletten
med hr Borgman i tèten. Passons!
I Orpheus som senare upptogs — Offenbachs n. b.
__lät man hr Schücker skutta som Hennes. Detta är
ju rent nonsens. I ett sådant balettparti hade väl någon
mindre Gud kunnat förslå och hr S. fått hvila sig. Så
ondt som det är om goda tenorer, protestera vi mot hr
Ranfts sätt att exploitera hr S., som ju är lista kl.
magnet, både nu och — vi profetera — i framtiden..
Skrika och skutta med i den ena operetten efter den
andra kväll efter kväll, år efter år och så är sagan snart
all. Så kommer det att gå. Om icke — — —
Någon har sagt: “En skådespelare bör uppfostras
på en drottnings knän“. Vi lämna detta i sitt värde
— specielt med hänsyn till svenska aktuela förhållanden
— hm! Men det säger: En primo tenore bör ej
uppfostras på hr Ranfts.
Sedan vi nu sjungit ut om denne sångare (som för
resten snällt och rent halp till i tenorstämman i körerna)
en kort revy öfver Vasateaterns nuvarande
gudomligheter. * Vi igenkänna gamla bekanta sedan 1895 eller
96. Den vackra Venus Ringvall, lika vacker ännu, men
vi sakna hennes son Amor Nilsson (Gerda icke hr
Nilsson Adami för all del!) Vi återse Pluto Svensson, men
hvarför göra sig så fuler’? Vi instämma — beskedliga
som vi äro och förmodligen också anses vara! — i en
kvinlig recensents verop öfver att herrarne i denna
operett stökat till sig så enormt! I Paris är man
beskedligare mot damerna. Där fanns på Gaité en
idea
* Fru Meissner bedja vi — med hennes mans goda minne — få
taga afsides för oss själfva för att hemställa om icke något kunde
snart göras för att hjälpa upp rösten. Den håller ju på och gå sin
väg. Skönhet och bra spel är ej nog för en Eurydice. Det är ett
bravurparti bland operettroler. Malm och klang måste tona: Ecohé!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
