Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o VII. Saga om Ketil Häng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de. Så snart haten kom på grund, gick Surt
dfver bord, tog den och har den upp till
hålskjulet, hvarvid han vadade i dyn nästan upp
till knäna. Han hade en ihålig och
genomträngande stämma, och sade för sig sjelf: ”här
är del illa framfarit, att allt mitt goda är
borrt-vräkt, och värst har det gått med del, som
häst är, eller mina menniskokroppar, varande
sådant hämd värdt; också är det nu ganska
otillbörligt, att min vän Hallbjörn skall vara
hemmasittande, men den tokiga kökspojken
Ketil Häng nu är hitkommen; dock vill det
icke blifva mig svårt att löna honom för sin
gerning, hä 1st det vore den största skam för
mig, om jag-icke vida öfverginge honom, som
är uppvuxen vid elden, och varit kolätare.”
Han gick derpå hem till hoden; men Ketil
smög sig förut, och stälde sig bakom dörren
med lyftad yxa. När nu Surt kom till
boden, var han tvungen alt luta sig djupt för
att inkomma, och räckte först liufvudet och
axlarne in genom dörren. Ketil högg då åt
halsen med yxan, som klingade högt, i det
den afskar liufvudet; h varpå Jotnen nerföll död
på hodgolfvet. Ketil lastade der sin båt, och
for om hösten hem. Den påföljande
sommaren ärnade han sig till Vidtadsgjafe.
Hallbjörn afrådde honom och sade att det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
