Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o IX. Saga om An Bågböjaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att den släpade öfver en aln efter honom, och
armarne pä den gingo framöfver händerna.
Bi örn sprang in pä An, men han stod stilla
för honom, lljÖrn var en mycket stark man,
livarför han grep tag i An, och kastade honom
pä eldbrasan, så att hans skuldror kommo att
ligga ner i elden, men fotterna blefvo
livilan-de pä bänken; och uppstod då ett allmänt
skratt. A n var långsam att stiga upp; men
den ludna kappan hindrade elden att skada
lionom. Då sade Konungen: ”icke t}rckes det
Tnig, An! att du är sä stark, som du synes
vara.” ”Den tyckes mig starkast, Konung! som
först faller,” svarade An, hvarvid Konungen
log mycket. An tog nu på sig ett bälte, bandt
dermed upp kappskörtena, och vecklade upp
armarna; li varpå de för andra gången sprungo
in på hvarandra. A n drog då Björn åt sig,
upplyftade honom som ett barn, slängde honom
sedan på eldbrasan, och släppte honom lös i
detsamma. Ilofmännen sprungo då till, och
ryckte Björn utur elden; varande han då
mycket bränd. De sade, alt denne man var
förfärligt stark. An tyckte mycket om att han
blef kallad stark, och sade, det de nu kunde
se, att han ville det Björn skulle värma sig
vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
