Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En finsk metates i lånord.
Af
K. B. WIKLUND.
Det är en allmänt känd sats, att i finskan intet ord kan eller
kunnat börja med två konsonanter. När sålunda ett urnordiskt
*skaunis skulle lånas, måste den första konsonanten bortfalla och
resultatet blef den finska formen kaunis »skön».
Sedan länge tillbaka har man emellertid också känt vissa
undantag från denna uddljudsregel, icke blott sådana fall som f.
provasti jämte rovasti »prost», där ett pr- i ett tämligen nytt
lånord kunnat förbli oförändradt, utan äfven fall af en mera invecklad
och egendomlig art. Sålunda jämför redan Lönnrot i sin stora
finsk-svenska ordbok (1866—80) f. kalpa »slag- 1. huggsvärd, kort
svärd, sabel, stridsyxa; glaf» med sv. g/af; f. palsta »afskuret stycke,
långt och smalt stycke, skifva; hjullöt, löt, skena; hyilbräde; skifte,
andel af jordstycke, teg» med ryska plast »die Hälfte von cinem
gespaltenen Fische; (bei den Fischern auf der Wolga:) acht
Wer-schok langer Sandart [gös]; das Stuck, die Schei.be, Scherbe»; f.pilkkiä
»blinka fortfarande, tindra» med sv. blinka; f. pulkka »träplugg,
-tapp 1. -pinne, nystpinne, bult» med sv. plugg. I sitt arbete om
»De vestfinska språkens kulturord» 1871 har Ahlqvist förutom
kalpa omnämnt f. kilpi »sköld», hvilket är »identiskt med fn. hlif
sköld (lat. clipeus), hvaraf det finska ordet uppkom till följe af
ljudlagar, hvilka vi finna iakttagna äfven i andra ordlån, gjorda från
de skandinaviska språken».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
