Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ehuru jag ej minnes mig hafva sett den uttalad någonstädes — att
det icke är vokalens ställning framför de ena eller de andra
konsonanterna eller i en stafvelse af viss skapnad som utgjort orsaken
till de olika fallen af vokalförlängning i svenskan, utan att de
fastmer alla äro att återföra på en enhetlig grund, ett minskande af
språkets allmänna uttalshastighet. En sådan tanke vinner genom
det här konstaterade förhållandet en efter hvad mig synes
afgö-rande bekräftelse.
Det är ett af fonetikerna erkändt faktum, att de förändringar
talets tempo undergår icke behöfva i samma proportion komma hvarje
särskildt ljud till delx. Den här förutsatta har, antager jag, i
öf-verensstämmelse därmed kommit att te sig väsentligen som
vokalförlängning, och äfven hvad vokalerna beträffar har
kvantitetsökningen skett ganska olikformigt. Åtminstone dialektiskt har den
tidigare än i andra ställningar — redan före utvecklingen ä > ä
— visat sig framför rd, *>g, Id, nd, mb, rt, rn, rl, — vare sig
öfverallt eller blott där dessa efterföljdes af sonant2. Också vokaler
af olika kvalitet hafva varit i olika grad mottagliga för den, så att
åtminstone i vissa ställningar urspr. i, y, u, o förlängts senare än
a och cb eller t. o. m., i somliga munarter, förblifvit korta3.
Senast, i en del dialekter icke alls, har förlängningstendensen kommit
till genombrott framför kort, af sonant efterföljd konsonant4. Full-
1 Sievers, Phonetik4 § 785; Jcspersen, Fonetik § 380.
2 Jf. Kock, Fsv. ljudl. s. 393 ff. - Dens., Arkiv IX s. 62 ff.; Tamm, Fonet.
kännetecken på lånord i nysv. rspr. s. 14; Wadstein, Sv. landsm. XIII. 4; Hultman,
Östsv. dial. § 1. 23j Noreen, Aschw. gr. § 129, anm. 1. — Mera tvifvelaktigt är
det om den här ofvan s. 233 och s. 234 not 1 omtalade utvecklingen af a till <J-ljud
framför kakum. I -f- kons. beror på dylik tidig förlängning. Att labialiseringen
omedelbart framkallats af /-ljudets labialitet göres i någon mån sannolikt dåraf, att också urspr.
ä i samma ställning flerstädes utvecklats till ett tl-ljud (eller dess motsvarighet) —
såsom till lmalf. o i s. Ångermanland, t. ex. tO^JC ’tälja’, olj ’älg’; till 5. (ö)
i n. Ångermanland, t. ex. bdJjä ’bälga [i sig]’; till 0 i Hälsingland, t. ex. holg"
’hälg’, Q]g ’älg’. Jf. ock den Östsv. öfvergången af ä till 0 i nämnda ställning
(Östsv. dial. § 1.44).
3 Jf. Hultman, Östsv. dial. §§ 1. 28 o. 60, 8.7, 14, 52; Hesselman, Språk o.
stil I s. 17 ff.; Dens., Stafvelseförl. o. vokalkval. §§ 30 ff., 55 ff., 134 ff., 154
ff., 180.
4 Jf. Noreen, Aschw. gr. § 130; F. Widmark, Bidr. t. k&nned. om Vester-
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
