Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jfr Flåteyjarbåk I, kap. 22), heter det: »du vill att vi skola
förkasta den tro, som alla våra förfäder haft före oss, först under
bränneåldern och nu under högåldemn.
Detta sammanhänger därmed, att ej blott Snorre, utan
tydligen också alla hans samtida, åtminstone på Island, alla 1200-talets
isländska prosaförfattare, enligt hvad en sammanställning af deras
hithörande uttalanden visar, varit fullständigt öfvertygade om, att
likens begrafning i obrändt skick varit det enda brukliga,
åtminstone för hederligt folks vidkommande, under den tid som vi kalla
vikingatiden. Och det är utan tvifvel denna samtidens
öfverty-gelse, som utgör den viktigaste grundvalen för Snorres teori 0111
bränneåldern och högåldern.
Hur hade då denna öfvertygelse, så afvikande från hvad vi
af arkeologien lärt oss som faktum, kunnat uppkomma? Jo, utan
tvifvel därigenom, att traditionerna ju hufvudsakligen fortplantats
på Island, liksom författarne i allmänhet äro isländingar, och på
Island synes ju jordandet under vikingatiden varit enarådande,
liksom det i det nordenfjeldske Norge varit öfvervägande. Och
härtill kommer, att äfven i det sydliga»Norge särskildt en hel del
höfdingar, hvilka det ju i främsta rummet här gäller, tydligen
be-grafts obrända, hvarom t. ex. de präktiga skeppsgrafvarne i
trakterna kring Kristianiafjorden vittna1.
Sagolitteraturen känner likbränning under vikingatiden i Norge
och på Island blott i en viss situation2: då det gäller att riktigt
göra slut på en död, som går igen eller eljest visar trolldomsnatur.
Sedan Harald hårfagers gemål, finnkvinnan Snöfrid dött, låg enligt
Snorres berättelse (kap. 25) hennes lik 3 år på bädden utan att
förändras, och konungen satt ständigt sörjande bredvid henne, tills
en af hans vänner tillrådde att lyfta henne ur sängen, hvarvid liket
1 Den enda graf med obrändt lik från denna tid som Rygh (sid. 158 not 1)
kände från vestlandets sydligare delar, fanns intressant nog på ön Stord, där det
slag stod, hvari Håkan den gode föll. Denne själf blef emellertid höglagd på annat
ställe; hans hög är dock ej undersökt (jfr sid. 340).
2 Från Götaland omnfimnes däremot en åtminstone påtänkt likbrflnning i den
ofvannämnda berättelsen om jarlen Valgaut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
