Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Literaturöfversikt - Burman, E. O.: Sahlin, C. Y.: Kants, Schleiermachers och Boströms etiska grundtankar. Edfeldt, H.: Om begreppet sedlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOKDISK TIDSKRIFT.
inträngde i lians egen vetenskapliga åsikt. Detta kunna vi här endast i för
bigående antyda och gå därefter till själfva framställningen.
Enligt Kant kan endast viljan vara fullkomligt god. Hon kan således
icke till sitt väsen innehålla något ondt. Genom frihet från yttre bestäm
ningsgrunder är hon fri från alt ondt och genom sin själfbestämning är hon
absolut god. Ett fullkomligt godt framträder i plikten eller den af sedelagen
ovilkorligt fordrade handlingen, som sålunda icke kan vara medel för något
annat utan måste vara sitt eget ändamål. Förnuftet är den genom sin själf
bestämning goda vilja, som i plikten framträder. Människan är likväl ej rent
förnuft, utan har äfven en sinlig vilja, som lägger hinder i vägen för förnuf
tet. Visserligen är den sinliga viljan till en viss grad själfverksam, men drif
ves dock alltid i någon raon af en främmande kraft. Därför är hon i hvarje
fall osäker om det rätta handlingssättet och förfelar i det hela sitt mål. Den
sinliga viljans maximer kunna ej åt menniskans lif gifva någon annan form
än godtyckets. Plikten däremot uttrycker icke något förhållande till ett an
nat, utan är en rent inre bestämning och visar därigenom, att människan är
höjd öfver den sinliga verlden, Något annat öfversinligt faktum gifves det,
enligt Kant, icke.
Plikten hänvisar på en lag. som framträder såsom befallande i förhållande
till det mot viljan stridiga. Men denna befallning är vilkorlig, när handlin
gen får sitt värde genom sitt förhållande till ändamålet. Plikten innebär icke
något sådant vilkor; dess lag är kategorisk, ty den fordrar det i och för sig
goda handlingssättet. Handlingens förnuftiga form beror således icke på än
damålet, utan på maximen, som är sedlig, när den kan tänkas såsom allmän
lag. Sedelagen kan därför betraktas såsom naturlag, eller en sådan lag, med
hvars upphäfvande saken själf upphäfves. Handlingen är plikt, endast för så
vidt han är fullständigt bestämd af lagen, likasom ett naturting är verkligt
genom sin fullständiga bestämdhet af naturlagarne. Men den sedliga viljan
är likväl icke, såsom naturen, underkastad en mekanisk nödvändighet. Hon
är fri orsak, ty hon har i sig själf sitt ändamål och är sålunda oberoende af
handlingens utgång. Hvarje förnuftigt väsen måste såsom själfändamål tänkas
såsom subjekt för alla ändamål, hvarigenom viljans egen lagstiftning blir all
män. Sedelagen är såväl en konstitutiv lag, som en frihetslag. Denna viljans
egen själfständiga och fullständiga lagstiftning kallar Kant viljans autonomi
och fattar henne såsom afgörande för hela den etiska uppfattningen af men
niskans lif. Kant har sålunda visat, att det i viljan gifves ett rent godt, i
följd hvaraf sedligheten är till arten skild från det sinliga lifvet, inom hvilket
det goda blott till graden skiljer sig från det onda. Det rent goda är vi
dare en rent inre och absolut bestämning eller gifvet genorn väsendet själft
och sammanfaller med det själfständiga väsendets inre lif. Det som skall
vara ett rent godt för ett väsende, måste således öfverensstärama med väsen
dets inre själfbestämda lif eller ega sedlighetens form. Sedligheten innebär
oberoende af alla sinliga bestämningsgrunder, ty dessa äro relativa. Däremot
innebär hon icke själfviskhet, ty absoluta bestämningsgrunder äro gifna genom
förnuftet och således gemensamma för alla förnuftiga väsenden. Sedligheten
är således både viljans egen och tillika en allmän lagstiftning, genom hvilken
viljan tillhör en högre verld, än den sinliga.
Sedan författaren sålunda såsom Kants förtjänst framhållit hans uppfatt
ning af den sedliga handlingen såsom ett moment i viljans inre lif, af lagen
såsom viljans nödvändiga form och af viljan såsom fri, förnuftig och sam
stämmig med alla förnuftiga väsenden, vänder han sig till bristerna i Kants
åsikt och framställer först såsom grundbristen den sedliga viljans brist på
alt innehåll. När alt innehåll hos menniskan är gifvet genom känslan och
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
