Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Literaturöfversikt - Burman, E. O.: Sahlin, C. Y.: Kants, Schleiermachers och Boströms etiska grundtankar. Edfeldt, H.: Om begreppet sedlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
utan äfven till deras innehåll, såsom d. ä. Fichte visat. Men det innehåll,
som viljan producerar, är alltid ändligt, såsom moment i en verksamhet, eller
såsom en inskränkning af den obestämda viljans oändliga möjlighet. Det
måste därför för viljans renhet upphäfvas, ty det blir alltid i någon mon ett
yttre i förhållande till den oändliga kraften. Schleierraacher utförde den an
visning, som låg i analogin mellan naturens och ändamålens riken till en
verklig relation mellan den intelligibla ooh den sinliga naturen. Den tredje
anvisningen ligger i Kants framställning af ändamålens rike såsom ett mora
liskt rike af förnuftiga och allmänt lagstiftande viljor under ett öfverhufvud,
som ej står under någon annan vilja. Denna riktning har Boström utfört ge
nom att fatta de förnuftiga väsendena såsom ett system, som utgör en indi
viduel förnuftig bestämdhet hos hvarje vilja och i förhållande till det sinliga
såsom fenomen är grund och ändamål. Motsatsen mellan förnuftet och naturen
är enligt Schleierraacher i allmänhet densamma, som motsatsen mellan det,
som vet, och det, som vetes, eller emellan veta och vara. Dessa förutsätta
hvarandra. Således måste hvarje särskild verklighet innebära dem, men i ett
visst förhållande till hvarandra, gifvet därigenom att den ena .eller den andra
sidan är öfvervägande. Naturen är den objektiva enheten af dessa motsatser
med öfvervigt af det förnumna; förnuftet är deras subjektiva enhet, eller den
enhet, i hvilken den andliga sidan är öfvervägande. Hos de högre enskilda va
relserna framträder denna motsats såsom förhållande mellan själ och kropp.
De motsatta inverka på hvarandra. Det subjektivas verk i naturen är gestalten;
det objektivas verk i förnuftet är medvetandet. Inom dessa motsatser finnes
en annan motsats, nämligen mellan det allmänna och det särskilda. Denna mot
sats framträder inom naturen såsom motsatsen mellan kraft och yttring. Enheten
af dessa är, såsom oinskränkt, väsendet; såsom begränsad, tillvaron. I ve
tandet framträder samma motsats mellan tänkandet och föreställandet, som
bägge ingå i hvarje verkligt vetande, men med öfvervigt af ettdera. Schleier
macher uppdrager en parallelism emellan de olika sidorna i det varande och
i vetandet. Den högsta bilden af det högsta varat är den högsta enheten
af natur och förnuft och med afseende på motsatsen mellan kraft och före
teelse, organismen; och den totala organismen är verlden. Det absoluta ingår
icke i menniskans förstånd och vilja. Det högsta vetandet är nämligen endast
en förutsättning eller bestämning hos det särskilda vetandet, men är icke för
sig verkligt. I känslan är däremot det absoluta gifvet, ty den religiösa kän
slan är en känsla af absolut beroende. Hos Schleierraacher får sålunda den
religiösa känslan samma betydelse, som den moraliska hos Kant. Etiken ut
trycker förnuftets handlande, hvilket frambringar en enhet af förnuft och na
tur. Denna enhet förutsätter bägges enhet i den mänskliga organismen och
hänvisar på den absoluta enheten af bägge, som är en följd af förnuftets full
ändade handlande. Denna, såsom oupphinnelig, faller utom etiken. Lagen
för förnuftets handlande kan ej vara rådgifvande eller fordrande, utan nöd
gande och skiljer sig således icke från naturlagen med afseende pä sättet för
bestämmandet. Förnuftet och naturen äro nämligen koordinerade; de äro så
ledes lika lagbundna och kunna icke ställa några fordringar på hvarandra.
Författaren visar huru denna parallelism drifver Schleierraacher till en natura
listisk uppfattning af det andliga lifvet och särskildt till förnekande af frihe
ten och den praktiska karaktären hos det sedliga handlandet. Schleierraacher
har visserligen visat, att hvarje lag måste vara individuel och relativ, emedan
hon måste vara det lagbestämda väsendet själft såsom reglerande sitt växlande
innehåll, hvarvid verksamhet förutsätter en skilnad emellan lagen och det
lagbundna. Däremot har han förbisett den skilnad, som eger rum mellan
naturlagens och den praktiska lagens sätt att binda. Om viljan har två ar-
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
