Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8 - Literaturöfversikt - C. R. N.: Finsk-Svensk literatur (Estlander, C. G.: Finsk tidskrift för vitterhet etc. — Johan Ludvig Runebergs efterlemnade skrifter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
togos endast fem recensioner, dels emedan de bildade led i den kedja, som slöt
med den ofvan nämnda uppsatsen om den svenska literaturen, dels emedan
i flere af dem vid sidan af anmärkningarna framstäldes positiva äsigter, hvilka
ådagalade skaldens egen höga uppfattning af poesins väsen och uppgift. Att
en mängd saker leranades, kan ses af den efterskörd, som nu blifvit gjord,
och det enda, som utgifvaren tillät sig såsom prof på Runebergs tillfällighets
verser meddela, var de ofvan nämnda i lefnadsteckningen intagna vackra
sångerna, hvilket icke häller från skaldens sida mötte någon gensägelse. Den
vanliga metoden, att låta hvarje, äfven det minsta, literära minne af en stor
man tagas in bland hans samlade skrifter, följdes sålunda icke i denna, nu
mera allmänna, svenska upplaga, och att skalden själf gillade urvalet, framgår
af följande faktum.
Sedan den svenska fyllnadsdelen och den nya godtköpsupplagan år 1870
voro utgifna, skred man nämligen i Finland till utgifvaudet af en sjätte del
till Helsingfors-upplagan, hufvudsakligen utgående från den nämnda svenska
fyllnadsdelen. Det 1871 utkomna nya bandet af den finska upplagan innehöll
därför alla de artiklar, som intagits i den svenska, men »dessutom ännu
åtskilliga, hvilka den svenske utgifvaren af ett eller annat skäl från sin syn
punkt funnit för godt att utesluta». Sålunda tillkoramo två recensioner af
Mellins noveller, kritiken öfver Victor Hugos »Lucrezia Borgia» samt inled
ningen till en öfversättning af »elfte runon i Kalevala», hvilket den finske
utgifvaren »blott upplysningsvis» anmälde i sitt slutord, »utan alla reflexioner»,
såsom det heter. Reflexionerna kommo efteråt. Sedan nämligen utom dess tvänne
parabler, en gåta, tvänne charader samt verserna till Borgström och Stål
hammar meddelats, hvilka alla återfinnas i nu utgifna efterlemnade skrifter, samt
slutligen äfven några epigram från 1832, hvilka icke bland dem fått en plats,
och sedan utgifvaren tillkännagifvit, att allt detta kommit med »såsom en
liten fyllnad till femtonde arket», öfverraskades man å bandets sista blad af
följande tillkännagifvande:
»På författarens anhållan tillkännagifves, att de i detta band tillagda
stycken utöfver hvad de i Sverige utkomna upplagorna innehålla, blifvit in
tagna af missförstånd utan hans specielt dertill gifua bifall.
Förläggaren».
Tydligare har aldrig skalden kunnat ådagalägga sitt ogillande af hvarje
försök att öka antalet af hans utgifna och af honom själf erkända skrifter än
med dessa ord, och vi anse knapt mera behöfva sägas för att visa, huru
liten tjänst man gjort hans minne med sammanförande af alt detta, hvaraf
en stor del utgjort fyllnadsgods i en tidning för mer än 40 år sedan. »Att
författaren sjelf icke ogillade utgifvaudet af ett urval af hans efterlemnade
verk, anser man sig säker om med anledning af liere yttranden af honom»,
heter det i företalet. Men är man äfven, efter hvad ofvan anförts om skaldens
stränghet mot sig själf och mot andra, som valt i hans ställe under hans
lifstid, säker om, att detta urval blifvit rätt träffadt och motsvarar hans
önskningar? Om han gifvit sitt bifall till utgifvande af »Sveaborg» och
kritiken öfver »Sveriges anor», så är detta icke annat än godt från sakens
synpunkt, ty »Sveaborg» har alltid utgjort likasom den osynliga medel
punkten i Fänrik Ståls sägner, och öfver »Sveriges anor» har visserligen
Runeberg fält en hård och i detaljer kanske äfven något småaktig dom,
men hvad han där i slutet yttrar om poesin, det är gyllene ord, hvilka för
evärdliga tider skola som en gloria stråla kring sin upphofsmans vördnads
värda hufvud. Lägga vi härtill en och annan af de blandade dikterna, en
och annan tillfällighetsdikt, särskilt de tvänne flera gånger omnämnda, ett
par af de estetiska afhandlingarna och recensionen öfver »Lucrezia Borgia»,
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
