Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8 - Literaturöfversikt - —l—: Dansk literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— I—
NORDISK TIDSKRIFT.
naturalism, samt att all konst och poesi på sin höjdpunkt innefattar en sam
mansmältning af den idealistiska och realistiska uppfattningen och framställ
ningen, så undviker man det virrvarr, som uppstår genom författarens ter
minologi. Mycket skulle ännu vara att säga om hans indelning af skådespe
let i retoriskt och dramatiskt (!) jämte de flerfaldiga eftergifter, hvartill praxis
härvid tvingar honom. Men vi inskränka oss slutligen till att antyda, att
hela denna föreläsning om poesin och särskilt om dramatiken går ut på,
att ånyo öfverfalla det nynorska dramat, som göres till höjdpunkten af retoriskt
drama (se dock »Maria Stuart», »De Nygifte», »Kongsemnerne», »De unges For
bund», »Sarafundes Stötter» m. 11.), hvarjärate i sammanhang därmed framlägges ett
par ömkliga utkast till parodier öfver Björnsons och Ibsens bästa dramatiska
arbeten plus Molbechs Ambrosius. Den egentliga representanten för den
sanna realismen, som författaren hyllar, är naturligtvis Shakspeare (sid. 61);
men denne tyckes ha fått en drabant i någon bearbetare af Marsk-Stig-visorna,
hvilken, det får läsaren gissa. När det gäller att ådagalägga, huru dessa
visor skola riktigast behandlas, utbrister nämligen författaren å sid. 135 så
lunda: »Efteråt saaledes den falske Romantik og den falske Realisme hver
paa sin Yiis har forkvaklet de gamle Sange och stedse bragt dem længer og
længer bort fra deres oprindelige Skjønhed, kunde det vel være paa Tide, at
den sande Realisme skrider til Værket og atter söger at bringe den middel
alderlige Digtning til sin Ret»!
Efterskriften af Nicolai »Fra de Sovendes Leir» hör till det slags upp
satser, som man hälst icke vidrör. Hvar och en af de därstädes behandlade
kritikerna svarar väl för sig själf; men i afseeude på tonen i detta paskill
tillåta vi oss att påminna om de för svenska läsare välkända ord, som i En
vallsons klassiska vådevill »Kronfogdarne» af Polykarpus yttras till hans i
gungan till allmänt åtlöje hängande ämbetsbroder Bryngel:
Det är ej nog- att vava hängd,
Man bör ock höflig vara.
812
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
