Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGOT OM ORD OCH ORDKLASSER.
möter oss i den hos gemene man ej sällsynta åsikten, att ett ord är
så mycket, som man uttalar utan att pausera, och man tror sig då
finna, att detta slår in på de ljudkomplexer, som vi vanligen benämna
ord, och som vi i skrift utmärka med hvar sin teckengrupp. Men den
ringaste eftertanke visar, att så icke kan vara fallet. Vi pausera i vårt
sammanhängande tal ej oftare än vid andhämtningen, hvilken i vanliga
fall låter ganska länge vänta på sig, i kortare satser ej hinner inträda
och för öfrigt beror på alldeles individuella eller ock tillfälliga anled
ningar. Bästa beviset på, att vi ej pausera om än så kort tid mellan
hvarje ord, ligger däri, att samma kollisionslagar göra sig gällande
mellan ett ords slutljud och ett annats begynnelseljud som mellan
tvänne sammanträffande ljud i ett och samma ord. Likasom rd, rt, rs,
rn i orden färd, kort, vers, harn oftast sammansmälta till ett ”tjockare”
d-, t-, s-, w-ljud, så äfven i uttrycken har du, kör till, gör så, ser ni;
han kom blir ofta hang kom, således endast på betoningen skiljande sig
från orden hank om; lika litet som det i knyta, svepa finnes mer än ett
t- eller p-ljud, lika litet är detta fallet i förbindelserna knyt till, svep
på, hvilket ju visar, att det icke pauscras mellan de båda orden, enär det
senare till begynnelseljud använder det förras slutljud. Fasthåller man
således ofvannämnda definition, så måste man under benämningen ord
inbegripa sådana vidunder som t. ex. hurmårniminherre, hvilket torde
vara mindre lämpligt i anseende till den härifrån vidt skilda föreställ
ning det vanliga språkbruket fäster vid termen ord.
Man har äfven velat med ord förstå så många stafvelser, som
gruppera sig omkring en hufvudaecent (en starkt betonad stafvclse)*)
Men frånscdt den, såsom det synes oöfvervinncrliga, svårigheten att
finna någon princip för afgörande af, hvilka obetonade stafvelser böra
föras till föregående och hvilka till efterföljande betonade ty att
föra alla obetonade till vare sig den ena eller den andra blir alldeles god
tyckligt —, så stöter man på den olägenheten, att ett och samma ut
tryck kommer att bestå af helt olika ord, alt efter som man medelst
kraftigare betoning framhäfver den ena eller andra stafvelsen däri.
Satsen jag vill se honom nu kan sålunda få gälla för att innehålla ett,
två, tre eller flere ord, alt efter tonviktens plats: jagvillsehouomm*,
jagvillsg honomnw, jag villsø honomnw o. s. v. För öfrigt gäller om
detta försök att lösa frågan samma anmärkning som om det nyssuämda,
nämligen att hvad man på så sätt kommer att kalla ord, blir något alldeles
för vida skildt från hvad det allmänna föreställningssättet därmed menar.
Men ojämförligt vanligare, än att man från ljudförhållanden hämtar
kännetecknen på ett ord, är att man söker dem hos en annan sida at
hvarje språkligt uttryck, betydelsen. Det heter då vanligen: ord är
uttrycket för ett begrepp (stundom tillägges eller en föreställning).
*) Så särskildt Henry Siveet i den lilla intressanta uppsatsen : Words, Logic and
Grammar i Transactions of the Philological Society, 1876.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
