Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EIT EKA TURÖFVE H SIKT.
ungar, som infångas, blifva ”lätt tama”. Sid. 453 läser man ”redet” om tam
hönsets värpställe; här föreligger ett misstag ty ”rede” (fogelbo) är maskuli
num (se Eietz, Ordbok öfver Allmogespråket) och ”rede” (draginrättning) neu
trum. Om samma bristande värd om språket vitnar den barbariska formen
”Florerze”, som icke är hemma i något språk.
Att strutsafvei idkas i södra Afrika till så stort omfång, att den leranar
millioner francs i afkastning, synes utgifvaren ej hafva vetat (se sid. 458).
Han kunde dock hafva erfarit detta, t. ex. i tidskriften La Nature. Beskrif
ningen å ljungpiparens drägt (sid. 469) är oriktig. Man bör säga morkulle
sträck, ej streck, som det dock heter å sid. 472. Grönfotade sumphönan är
högst sällsynt hos oss; motsatsen synes dock framgå af uppgiften å sid. 476.
Att man skulle under hennes flyttningar kunna fånga sothönan med handen,
som det heter å samma sida, är åtminstone hos oss en okänd sak. Sira
foglarnes näbb är högst sällan beklädd med vaxhud, ej ”ofta”, som det fel
aktigt uppgifves å sid. 478. Knipan är ej blott J/2 (se sid. 490) utan öfver
1 1/2 fot lång. Fiskmåsen (sid. 496) har gröngul, ej ”blyfärgad” näbb, häckar
äfven vid våra insjöar och besöker dem ej endast ”på sina flyttningar”. Fisk
tärnan har näbben röd med svart spets (ej enbart ”röd”, som det heter å sid.
497); då det ora henne uppgifves, att hon ”är skygg och håller sig alltid utom
skotthåll”, så är detta ett fullkomligt misstag, hvilket utgifvaren mycket väl
borde veta, och som han lätteligen kunde finna redan i Stockholms skärgård.
Att tordmulen (sid. 499) ”lemnar näst cjdern den bästa fjädern”, är likaledes
oriktigt, ty flere andfoglar, t. ex. svärtan, hafva mycket bättre fjäder än tord
mulen.
Icke heller om de kallblodiga ryggradsdjuren saknas otillfredsställande och
oriktiga uppgifter. Vi vilja nu ej fästa oss vid berättelsen om, att krokodilen
skulle kunna tämjas, ty mycket annat finnes att påpeka. Så äro sandödlans
ägg ej stora som ”sparfägg” (sid. 517) utan blott som bruna bönor. Att
sandödlan skulle kunna skada omhängnaderna på vinbergen, eller att hon
snappar bort bin vid kuporna, tillåta vi oss att betvifla. Sid. 523 talas om
läkemedels tillredning af ormar; här borde hafva anmärkts, att dessa läkemedel
icke lända till något gagn. Oxgrodau (sid. 533) måtte i sanning föra ett
egendomligt lefnadssätt, ty om henne uppgifves på fullt allvar, att hon ”före
kommer i Virginia, vanligen parvis i källorna, och sträcker endast fram huf
vudet för att fånga fågelungar, som lefva i vatten”. Axolotlen säges genomgå
”en mycket egendomlig förvandling” (sid. 535); hvari denna består, hade varit
skäl att nämna, och kunde utgifvaren utan svårighet hafva fått reda därpå i
flerfaldiga utländska zoologers arbeten. Olraen säges kunna ”umbära föda väl
under en tid af ända till sex är” (sid. 536).
I inledningen till fiskarne talas om vildt och tamt fiske, hvilka ord ej
ega häfd hos oss, och om ”gröpar” (i stället för göpnar) koksalt. Åtminstone
för vårt land gäller ej, hvad som säges å sid. 543: ”Derför tillhandahåller
fiskare och fiskhandlare trämodeller af hvarje art, och ordningsmakten öfver
vakar, att ej någon fisk får säljas, som ej innehar den tillbörliga storleken”.
Hvad säges väl om ett sådant slarf i uppgifter? Enligt Hjalmar Videgren
finnes aspen icke i Vettern, hvilket dock uppgifves å sid. 560. Att i trakten
af Göteborg ”insaltas kanhända ännu hvarje år 200,000 tunnor” sill (sid. 563),
är en allt för snar uppgift.
De kostligaste, rent af löjliga uppgifterna i Eebaus naturhistoria hafva vi
med flit leranat till sist. Sid. 305 får man den högeligen öfverraskande upp
giften, att ”en geras, som fullkomligt förlamats i båda bakbenen, kan på fram
benen obegripligt fort ofta under halfva eller hela timmar springa fram långa
sträckor öfver kala berg eller isfält”. Väl naivt förefaller följande påstående
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
