Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM NORSKA OCH SVENSKA PRIVATRÄTTENS KÄLLOR.
öfversikt öfver bestämmelsernas väsentligaste innehåll, sä vidt som det
kan antagas för distriktet vara af intresse. Då tinglysningen i praxis
redan förut i allmänhet inskränkts till hvad nya lagen stadgade, flere
städes än mera, befriade dess nominela afskaffande underdomare icke från
något besvär. Detta afskaffande har en annan betydelse, hvilken snart
skall angifvas.
Ett i Norge föga, men i Sverige dess mer användt sätt att bringa
författningarna till det största antalets kunskap är deras kungörande från
predikstolen. 1 Norge, där det under sextonde och sjuttonde århundra
dena, åtminstone i några orter, varit i bruk, förböds det 1683, så framt
icke förordningen särskildt skickades prästen med befallning om dess upp
läsande, något som sällan lär inträffat. Ar 1802 påbjöds väl, att alla
anordningar skulle från predikstolen kungöras med en kort berättelse om
deras innehåll. Men detta påbud upphäfdes genom lagen den 24 Juli
1827, hvilken föreskref, att kungörandet skulle ske, å landet genom läns
mannen på kyrkobacken, men i städerne pä det sätt, som annars för of
fentliga kungörelser där brukades. I Sverige, där 1571 års kyrko-ordning
innehöll, att prästen efter predikan måtte lysa för folket, om några ären
den sig då begåfvo, som där förkunnas skulle, stadgades i 1686 års ännu
gällande kyrkolag, 2 kap., 6 §, att, sedan de efter predikan följande bo
nerne voro förrättade, skulle afkunnas hvad Konungen eller hans Befall
ningshafvande, å hans vägnar, kunde hafva att bjuda och tillkännagifva.
Detta var tre år efter det dylikt kungörande första gången i Norge blifvit
förbjudet. Landshöfdingeinstruktionerna 1687, 1723 och 1734 föreskrefvo
därefter i 5 § uppläsande i kyrkorna 1) så väl som å tingen af där om
handlade författningar. Och fruktan för den religiösa stämningens stö
rande genom verldsliga sakers kungörande under gudstjensten har i Sve
rige blott gifvit sig uttryck i förordningen den 8 Maj 1849, enligt
hvilken prästen icke förr än efter gudstjenstens slut frän predikstolen bör
uppläsa andra författningar än Böndagsplakatet. Men då i svensk för
fattningssamling upptages mycket, som icke anses nödigt att i kyrkorna
uppläsa, föreskrifver kongl. kungörelsen den 3 December 1875 hvad re
dan 1833 stadgades, att öfver hvarje i samlingen intagen författning, som
bör kungöras genom uppläsning från predikstolen, skola sättas orden:
”Uppläses från predikstolen”. Antalet af de författningar, som nu mera
årligen från predikstolen uppläsas, är tämligen inskränkt.
Nya författningars kungörande från predikstolen har i Sverige ännu
en vigtig betydelse. Från den dag uppläsningen af en i konungens namn
eller, i följd af hans befallning, genom hofrätt, kollegium eller annat
publikt verk utfärdad författning, som icke själf utsätter dagen, då dess
gällande kraft inträder, börjas i en sockens kyrka eller i någon kyrka af
’) Riksdagsbesluts samt kungl. resolutioners och förordningars uppläsande å pre
dikstolarne så väl som å tingen hade ock genom Resolutionen den 25 Maj 1720, 66 §,
blifvit föreskrifvet.
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
