Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM TAL OCH SIFFERTECKEN.
fattas så, som då vi säga, att vi räkna till tio, d. v. s. i perioder af tio;
och deras fyra-period berodde därpå, att de vid sin fingerräkning alltid
satte tummen mot de andra fingrarnes (på samma hand) spetsar, hvil
ket förfaringssätt naturligtvis leder till fyra-perioden. De flesta folk
hafva funnit det mera praktiskt att använda båda händernas fingrar,
och så uppstod tio-systemet, hvilket antagligen kommer att uttränga
alla andra. Att använda icke blott händernas fingrar utan äfven fot
ternas tår till räkning hafva äfven några stammar funnit rätt bekvämt,
och detta bruk ledde dem till tjugu-systemet. Exempel på sådant
räknesätt har man i det ofvannämnda amerikanska språkets uttryck
elfva = fot ett, tolf = fot två. . de ursprungliga iunevånarne i södra
delen af Nordamerika använde allmänt tjugusystemet.
På sin berömda Amerika-färd fann Alexander v. Humboldt tjugu
systemet användas af flera stammar såsom Muyscas, Otomiter, Azte
kernas ättlingar, Cora-indianer, m. fl. Spår däraf finner man äfven inom
Europa. Så veta vi ju, att fransmännen från och med sextio t. o. m.
nittionio räkna i det ”vigesimala” systemet (t. ex. sjuttiofem uttryckes
sextio femton). De anses hafva fått detta system från det i västra
Bretagne talade bas-bréton i hvilken mundart säges för 20, 40, 60 . . .
ugeut, daou-ugeut två-tjugu, tri-ugeut tre-tjugu ... deh ha nao ugeut, tio
öfver nio-tjugu = 190. Äfven danskarne använda till en del tjugu
systemet, men om det är originelt hos dem, eller om det är ett minne
från deras lifliga beröring med England på den tid det med bas-bréton
beslägtade gaeliska språket där var mera utbredt, torde vara svårt att
afgöra.
Såsom exempel på huru olika grundtal bildats i skilda (eller t. o.
m. samma) språk kan man välja talet aderton:
i latinet 10 och 8 (decem et octo)
eller 2 från 20 (duo de viginti)
i grekiskan 8 och 10 (oxrw y.oi åsxcc)
i franskan 10, 8 (dix-huit)
i germaniska språk 8, 10
i gaeliskan 2.9 (deu-naw)
samt i aztekiskan (Mejico, vigesimalt) 15 + 3 (caxtulli-om-ey).
Det ursprungligaste och enklaste sättet att beteckna tal var att
på något föremål rista ett mot talet svarande antal streck. Att detta
sätt varit allmänt brukligt, därpå finner man exempel i nästan alla
verldsdelar: i egypternas hieroglyfer, baktrernas pali-inskriptioner, ba
bylonernas kilskrift, hos Nordamerikas indianstammar, samt på våra
gamla karfstockar. I de gamla grekernas sifiersystem innan det
undanträngdes af ebreernas beteckningsmetod samt i romarnes teck
nades de tre eller fyra första talen med ett motsvarande antal streck,
likaledes hos kineserna, i de älsta indiska systemen, o. s v. I egypternas
665
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
