Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. E. CENTERVALL.
kraften hos både samtid och efterverid. I de bekanta brefven till
hafdateeknaren Tacitus från den yngre Plinius, hvars ryktbara mor
broder och adoptivfader, då kejserlig amiral öfver flottan vid Misenum,
vid eruptionen blef ett offer för sitt forskningsnit, skildras den utom
ordentliga naturtilldragelsen med en klarhet och åskådlighet, som gör
denna skildring i intet mindre intresseväckande än den praktfulla mål
ning, som en berömd romanförfattares fantasi har lemnat i »The last
days of Pompeii».
Strax efter olyckshändelsen företogos utan tvifvel gräfningar. i det
lager af aska genom det vulkaniska regnet förvandlad till likhet
med lera och af s. k. lapilli, som täckte de förstörda städerna; på
detta sätt framdrogos nog åtskilliga af de största dyrbarheterna, som
sålunda gått evigt förlorade för efterveriden. Visserligen säges Titus
hafva haft för afsigt att åter uppbygga de förstörda campaniska stä
derna, men denna plan kom aldrig till utförande. Bonden odlade i
århundraden sitt vin och sin säd öfver deras ruiner, och endast namnet
la Civitå bevarade en oförstådd erinring om platsen, der Pompeii stått.
Detta är så mycket märkvärdigare, som spåren efter dess tillvaro aldrig
fullständigt utplånats: murar stucko upp ur marken, och den stora amfi
teatern röjde sig som en kraterformig fördjupning i marken; vid an
läggningen af en underjordisk kanal från Sårno till Torre dell’ Ånnunziata
år 1574 stötte man på en mängd antika byggnadslemningar, och alt
detta på en tid, då sinnet för forntiden var lefvaude i Italien.
Den insigtsfulle och kraftige Karl af Bourbon tillkommer äran af
att först hafva uppmuntrat till gräfningar på pompejansk mark. Sedan
dylika redan trettio år förut företagits i Herculaneum, men åter öfver
gifvits, fick en spansk ingeniörofficer, öfverste Alcubierre kung Karls
tillstånd att anställa gräfningar i Pompeiis, eller såsom man då trodde
i Stabiæs ruiner. Man gjorde början i april 1748, men på ett förvändt
sätt: man gräfde utan någon genomtänkt plan på vinst och förlust;
hufvudmålet var att finna konstsaker och dyrbarheter, och till arbetare
användes förbrytare i kedjor, ja muhamedanska slafvar från barbaresk
staterna. Ar 1762 hade ifvern svalnat så, att Winckelmann der fann
endast åtta arbetare sysselsatta. De bittra stickord den adertonårige
kung Fernando af sin svåger kejsar Josef den andre vid dennes besök
1769 fick uppbära för’det sätt, hvarpå arbetet bedrefs, hade inga följder 1.
1 Bland furstliga personer, som på denna tiden besökte ruinerna, var äfven
konung Gustaf 111, år 1784.
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
