Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL SNOILSKY, NYA DIKTER.
det åt gästen räckta dryckeskärlet. Af blotta stämningsbilder eller
skildringar linnas här fä sådana som »Vägen till Taormina», där skal-
O O ‘
den röjer, huru den klassiska luften är den, i hvilken hans sångmö
andas lätt och naturligt, men utan att han för tillfället bringar det till
någon poetisk tanke. Sjunger han om »den blåa grottan» vid Capri, så
stannar det icke vid blotta skildringen af naturförhållandet; han ger,
åtminstone lätt och flygtigt, åt stycket en djupare vändning genom
att se en återglans af den underbara skönhetssynen i den älskades
blåa ögonpar.
Det kan väl hända, att någon gång de fina småbilder från antiken
och renässanstiden, hvarrned dessa hans dikter äro smyckade, förut
sätta, för att förstås, en kännedom af dessa tidsåldrars konst- och kul
turformer, som knappast kan vara allmän. I första stanzen af dikten
om »målaren i Pompeji» måste man vid bilden af de »kransade timmar»,
skalden låter dansa kring frisen i målarens tjäll, erinra sig, att de gamles
horer voro tänkta som gudaväsenden. Men med förutsättning af en
sådan kännedom erbjuder Snoilskys dikter de skönaste uppenbarelser
ur det kulturlif, hvars spår och minnen ge åt Italien isynnerhet och
södern öfverhufvud ett så högt behag. Man må gå till Göthes italien
ska hågkomster eller till renässanstidens bäste konstnärer för att finna
motstycken till en bild sådan som den dansande nymf, målaren håller
på att utföra på väggen af ett atrium i Pompeji:
Hon är det. I fladdrande dragten
Hon liknar olympiska slägten,
Ocli under det dansande steget
Försvinner det jordiska grus.
Men Göthe går icke alltid så djupt, och hos renässanskonstnärerne är
skildrandet vanligen blott en arabeskartad lek. Plär är det kärlekens
välde, som firas i och genom den skildring, poeten gör af konstnärens
verk. Försmulten i kärlek till sin modell och brud, har konstnären
afbildat henne i nymfgestalten på väggen, under bön till gudarne att
de må bevara bilden, och så har hon med det uppgräfda atrium åter
bragts i dagen, ty
Hvad konsten och kärleken dana
Skall tiden bestorma förgäfves,
Ur seklernas aska det gräfves,
Besegrande glömska och grus.
Och detta är nu den inneboende tanken, hvilken mer eller mindre
sinnrikt utvecklas i en stor del af dessa dikter. Kärleken är icke
mera, som hos Sven Tröst, en lusteld, tänd hvarhälst »de rödaste läp
par le»; den är en varm, innerlig hänförelse för ett älskadt föremål,
kring hvilket skaldens tankar och känslor röra sig som bien kring
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
