Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMMERICH, ET LEVNBDSLÖB.
denna tid äro rikare på lyriska stämningar än på historiska fakta. Han
stod emellertid händelser och personer så nära Kasinoministrarne
och hufvudmännen bland de nationalliberale voro hans goda vänner
att för tiden betecknande drag icke alldeles kunde saknas.
Åfven Fredrik VII kände han personligen väl och gör rättvisa
åt det folkliga sinnelaget, medan det för öfrigt skiner igenom, att han
icke hade något särdeles högt begrepp om regentegenskaperna. »Han
var et stemningsmenneske», heter det i fråga om ministeren Bluhme,
»og nu hade man fået ham stemt for helstaten». En af Hararaerichs
bekanta hade en dag inför konungen uttalat sina farhågor, hvaremot
konungen invände: »ja, du og grevinden, I er altfor ravdanske». Tre
år hade emellertid icke löpt till ända, innan »grevinden» med Scheeles
tillhjälp, enligt Hamraerichs ord, »havde hulet grunden under den»,
och den 3 december 1854, efter ett häftigt uppträde med general
Hansen, tackade konungen samtlige sina rådgifvare för den tid de
varit tillsamman, tilläggande: »men nu kan De først komme og spise
suppe med mig». Vid bordet föreslog han en skål för sin »højtelskede
generalinde», och efteråt skall han hafva yttrat till den afskedade
krigsministern: »tag Dem nu blot i vare, general Hansen, med hvad
De gør, for jeg har, fanden gale mig, ti øjne med Dem på hver finger».
Annu ett par år, och han kunde harmfullt utbrista i konseljen: »det
var dog Satans at jeg gav min magt bort», hvaröfver Hall, som alltid
hade ett muntert infall till hands, tröstade honom med föreställningen,
»hvor strålende h. maj;ts navn en gang vilde stå i historien, netop
fordi han havde givet med så rund hånd». Mycket hade måhända varit an
norlunda, om detta lilla folk med sin lefvande förtröstan och sin outtrött
liga offervillighet från början kunnat se upp till fasta styrelsegrundsatser
på tronen, och dess lilla här med sitt lugna men aldrig svigtande mod till
en väpnad monark i sin spets. Nu var det först under feberyrseln på döds
lägret, som Fredrik VII drömde sig in i en strid för Danevirke.
I sanning gripande äro de blad, som handla om de närmast
följande händelserna. Under en följd af år hade Hammerich såsom
representant för Veile valkrets deltagit i landets formväxlande riks
församlingar; hans sista politiska handling blef att deltaga i de 21
folketingsmännens protest mot freden i Wien och smärtan däröfver var
för ett ögonblick nära att drifva honom liksom Monrad i frivillig
landsflykt. Därtill sällade sig sorgen att nödgas bevitna, huru van
vettets töcken lägrade sig omkring den ande, till hvilken han så länge
varit van att se upp såsom till nordens främste. Småningom skingrades
de dock, så att den åttionioårige troskämpen tick slockna i frid; men
hvad Hammerich berättar oss om hans anhängares senare tillvägagående,
så väl i »vennemøder» som annanstädes, låter det icke synas otroligt, om
Grundtvig, såsom det berättades, mot slutet af sin lefnad tackat Gud
för det han icke blifvit grundtvigian.
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
