Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLBMMING, SVENSKA MEDELTIDSDIKTER OCH RIM.
Florcs och Blanzeflor, rimkrönikorna, Konung Alexander, torde det
äfven för en större allmänhet vara af intresse att göra en, om ock
flyktig, bekantskap med verkets innehåll, att se, hvilka känslor det
var, som medeltidens nordbo lät framträda under poesiens form. Yi
gå därför att i det följande såsom medeltidsillustration lemna en kort
fattad öfversigt öfver tankegången i dessa dikter. I det vi bibehålla
ö O O
indelningen i andliga och veridsliga, hvilken ntgifvaren, utan tvifvel
med rätta, funnit vara den mest lämpliga, vända vi oss först till de
andliga.
Dessa äro till antalet blott trettio. Knappast någon af dem, säger
ntgifvaren, torde vara original i egentlig mening, men väl äro de fria
O ’ O DO
efterbildningar, sannolikt från latinska texter. Utan undantag torde
de kunna betecknas såsom blotta rimverk; någon poesi är svår att
spåra. Dock är framställningen understundom rätt lifligt målande,
nästan dramatisk, äfven där detta ej är särskildt afsedt. Författarens
personlighet framträder föga. Det är den katolska gudstjänsten och
den katolska legenden, som bär dikta, liksom det väl ock varit katol
ske andlige, som ombesörjt öfverflyttningen till vårt språk.
Den äldsta dikten är n:r 1, 99 rader, Kristi pina, från omkring
år 1300, handskriften från omkring 1350. Den innebär ett lofprisande
af Kristi förnedrings lidande för människornas skull.
Från slutet af 1300-talet är n:r 9,a, 482 rader, Kroppens och sjä
lens träta, hvilken har en nästan dramatisk framställningsform. Dik
ten finnes, såsom utg. påpekar, på fornengelska redan från 900-talet
samt i senare redaktioner på latin, medeltidsgrekiska m. fl. språk.
Treuue personer hafva uppgifvits som författare, bland dem Bernhard
af Clairvaux, men alla sannolikt med lika liten grund. Berättaren,
»en mästare i boka list», ser i andlig dvala en själ, som redan lemnat
kroppen, återvända till den samma och förebrå den, att den åt själen
förvärfvat helvetets pina. Detta har skett genom orättfärdigt ho
pande af gods, som ej gagnade något utan nu var i giriga slägtin
gars händer, och dessa lemnade ej det ringaste däraf till själens
frälsning. Kroppen svarar, att själens skuld är större, ty den borde
ha styrt kroppen. At själen vore mer gifvet, därför kunde ock af
den mer fordras. Själen invänder, att den nog hade försökt her
ska, men kroppen hade mer lyssnat till verldens lockelser. Den
tyckes dock känna svagheten i sitt argumenterande, ty den lem
mar ämnet och börjar i stället klaga öfver, att Gud skapat den, då han
ju dock förutsett dess öde. Man spårar således en liten opposition
mot den teologiska pessimismen. Kroppen frågar, om då i helvete
ingen frälsning fins, och då själen på det bestämdaste förnekat, detta,
om ej denna verldens mäktige åtminstone hade det något bättre där
än gemene man. Själen försäkrar, att ju mer man här haft, desto
större blir pinan. Nu rusa två gräsliga djäflar fram, hvilka med kro-
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
