Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. AUG. GÖDECKE,
opartiskhet minskades steg för steg. I hans sista och största bok
vimlar det af prester och »kristne», men hvarenda kristen är en usling,
och hvarenda prest något så när en skurk.
Man följer icke utvecklingsgången till denna nya ståndpunkt
utan fasa.
Den berättelse, som, visst icke i djup och betydelse, men dock
både till tid och åskådningssätt står »En Korsgång» närmast, är Kjeld
Horge, hvilken, ehuru skrifven redan 1871, till följd af vidriga om
ständigheter ej blifvit tryckt förr än efter Elsters död. Kjeld Horge
är en man, som var bestämd af de sina att blifva stor, men aldrig
blef det, en historia således om föräldradårskap, som lifvet bjuder oss
hvarje dag. Men huru är icke denna historia under Elsters hand på en
gång vuxen upp till en rörande poetisk skönhet och inflätad med
Norges säregna natur och säregna förhållanden! »Fjorden, vi sejler
ind i, bugter sig smal og sort mellem fjelde, som render tverbratte
ned i dybet. Der er så lukket om en, og vandet har så lidet af sjöens
farve, at en ikke kjender sig i sambånd med det store hav og den
verden, det skyller om, men tror sig på et ensomt fjeldvand og venter
at lande under blå bræer. Men når en kommer ind i fjordbunden,
falder de vældige stenvagter med et ud til siderne, og midt imod en
ligger det, som de står vagt om, i et lidet grönt hæld; midt i hældet
et lidet hvidt hus, som sidlövede, vajende birke er et mindre vagt om,
og på hældets höjeste en brun kirke, pegende med et rankt spir op i
det blå. Hele dalen ligger dyb og tung, som en åben grav, fjeldene
truer med at fylde; det eneste, som drager i höjden, det eneste, som
minder om længere udsyn og liv på videre vidder, er dette kors, som
holdes op mod himlen fra gravens bund.» På detta sätt föras vi fram
till skådeplatsen för den ättsaga, hvars sista led ligger i berättelsen
om Kjeld, och läsaren torde af den landskapsskildring, som inledde
dessa rader, finna, att det icke behöfver vara synnerligen långt från
föräldrahemmet i Förde, som Elster funnit förebild till den natur, han
här tecknat. Men denna natur vinner snart en större betydelse än att
vara ram kring en intressant tafla; hon ingår själf som bakgrund i den
samma, och det är från henne, som de djupaste reflexer falla öfver de
af skalden här frammanade människoödena, hvilkas förlopp är sådant,
att det fyller oss på en gång med vemod och deltagande.
Ur flenna dal, som ligger så trång och sluten, har en gång en
man dragit ut öfver fjället och sett och lärt och vunnit mognad ute i
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
