Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALFRID VASENIUS.
Vi anföra till en början den första dikten från 1833.
Vetandets törst.
Verlden är vid, och mitt mål det är långt, och det glänser i fjärran
klart som en tindrande stjärna i skyn uti lefnadens skymning.
Dock, jag vill fram. Han törstar i mig, den evige anden,
har ingen ro, ingen ro. Den tysta, brinnande längtan
bryter sig väg, går fram med kraft och känner ej hinder,
tills i den strålande källans flod sin svalka han finner.
Stigen är brant; om vilse vi gå, hvem leder vår kosa?
Eviga ljus, vårt hopp, vårt mål, du ständigt oss lede
hän genom nattliga dimmor dit bort, der lefnadens vågor
brytas emot det oändligas strand! Där hamnar vår längtan,
där, obunden och fri, når anden sin svalka, och renad
vetandets törst, oändelig själf, det oändliga hinner.
Detta stycke är representativt för Topelii ungdomsdiktning, hvilken
städse sträfvar hän mot »det oändligas strand». Men det är »den evige
anden» som sträfvar framåt för att en gång förena sig med sitt upphof,
det eviga ljuset. Och hvad är väl denna »vetandets törst» annat än just
den drifvande kraften i det äkta universitetslifvet: individens sträfvan att
låta sin ande uppgå uti och sammansmälta med de idéer, som utgjort
människornas ledstjärnor genom seklen.
På många olika sätt varieras uti Topelii ungdomsdikter detta tema.
När den unge skalden uti en »parabol» låter Necken uttala sin längtan
efter ljuset, så uppfylles hans bön genom att hafvet göres genomskinligt,
så att han kan »skåda i djupet höjdernas skönhet». När ynglingen säger:
Jag älskar ej verlden, så gör han detta ej för att pietistiskt missakta jorde
lifvet, utan för att han »älskar att dricka med törstande tunga det eviga
ljuset och stilla besjunga Guds strålar i gruset». Och när ungdomsyran
manar: Dröm lifvet bort, njut en enda minut af lycka, »och sedan slut!»
då tillägger han: »Dock ej för mig ett ringa grand min ädle
and’ förbränne sig; men tusende förädlande, upplysande den slockne af i
natt och graf !» Ofveralt sålunda samma höga uppfattning af människo
andens ursprung och bestämmelse.
Vid tjugu år möta vi för första gången ett erotiskt element i dik
terna: skalden vill med sin »Araminta» styra ut på hafvet, där »stormen
tjuter, som ulf om natten. Han väntar rof han blir ej bedragen, vi
skola glödande, kärleksdruckna, i högsta sällhetens stund förgås!» Också
här altså en ungdomsdjärf längtan till det oändliga. I växlande tonarter
besjunges sedan under de följande åren kärlekens fröjd och smärta; men år
1844 vid hvilken tid för öfrigt religiösa ämnen ofta af skalden behand-
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
