Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALFEID VASENIUS.
på alla dessa praktfulla och veckotal långa fester, ringränningar, tornerspel,
komedier, dueller, strömmar af vin, hjordar af stek, förgylda statsvagnar, fra
sandet af siden och klangen af det utströdda silfret öfver hela Sveriges rike,
Finland icke undantaget. Det blef tystare, nästan ödsligt i de stolta adels
borgarna, festernas larm hade förklingat, bordens dignande öfverflöd hade smultit
ihop, ståten hade slocknat, silfret hade vandrat genom reduktionen i konungens
skattkararar. Och i stället kommo de styfva allongeperukerna, de långa pre
dikningarna, de skarpa räfsterna, det järnhårda duellsplakatet, och med dem en
viss butter råhet, i hvilken konungen personligen föregick med exempel. Men
likasom hade mörkrets makter harmats öfver den gudsfruktan, det allvar och
den stränga sedlighet, som under alt detta blef sed och lag, så begynte den
farligaste och mest förstörande fienden för hela nordens lugn att vid samma tid
smyga sitt gift i samhällets kärna. Lyxen gick bort, och bränvinet kom.
Äfven landet och naturen, i hvilken de skildrade händelserna till
draga sig, tecknas på ett lika lefvande sätt. Finland presenteras t. ex.
sålunda:
Och östersjön sträcker sina väldiga blåa armar mot öster och norr och
sluter i sitt brusande famntag en dotter af hafvet, ett vågornas land, som upp
vuxit ur deras sköte, som växer än i dag och som höjer sina fasta klippor högt
öfver sin moders hjärta. Finland är Östersjöns mest älskade barn; än i dag
tömmer det sina sjöars skatter i moderns sköte, och det mäktiga hafvet för
häfver sig icke därför, det drager sig älskande och ömt tillbaka, lik en efter
gifvande mor, att dottern må växa till och hvarje sommar kläda nya för dagen
blottade stränder med gräs och blommor. Lyckligt det land, som vaggar inom
sitt sköte tusen sjöars våg och mot hafvet sträcker en strand af hundrafyrtio
mil! Hafvet bär makt och frihet, hafvet bär välstånd och bildning, hafvet är
det rörliga civiliserande elementet på jorden, och ett land, som står i förbund
med hafvet, kan aldrig förstelna i nöd och betryck, om det ej själf förtjänar det.
Ihågkommer man att dessa ord skrefvos 1852, således under
de »mörka tiderna», så förstår man lätt den känsla som uttalar sig i
slutet af denna skildring. Men äfven naturskildringarna äro van
ligen icke öfverflödiga tillsatser, utan tjäna oftast berättelsens hufvud
ändamål; ty då Topelii personligheter lefva i ett innerligt samband
med naturen, kunna de stundom tillochrned genom sin af naturen
väckta stämning förstå hvarandra: så t. ex. mötas Regina och Meri
uti de intryck bägge erfara af augustinattens skönhet.
Yttermera kan man tillägga, att uti dessa berättelser ingå äfven
betydande etnografiska element; så tecknas t. ex. uti »Konungens
handske» på spridda ställen lynnet hos invånarne i Finlands olika
landskap.
Yigtigare än dessa detaljer är dock den historiska uppfattning,
som genomgår dessa berättelser, och hvilken får sitt uttryck bland annat
uti de företal, hvarmed de samtliga äro försedda. Så tillfrågas läsaren
i företalet till »Konungens ring»:
o o
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
