Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZACHARIAS TOPELIUS.
Majestät gjort af Finland?» Behöfver man nämna »bondekungen» Aron
Bertila eller karolinen Gösta Bertelsköld? Och själfva grundmotsatsen
mellan Bertelsköldarnes aristokrati och Larssönernes demokrati, den hvilar
ju ej på simpel ståndsrivalitet, utan på frågan, om fosterlandets väl främjas
eller icke af att det fins ett medlarestånd mellan konung och folk.
Till dessa af historiskt lif genomträngda personligheter kunna ännu
räknas Eva Merthen, »hertiginnan», sitt folks goda engel, och Croneldarne,
hos hvilka »det är en vana att rädda majestätet».
Ännu i fjärde cykeln af »Fältskärns berättelser» finna vi en likartad
personlighet: den gamle »borgarekungen», som lefver blott för en sak: de
österbottniska städernas stapelfrihet. Detta motiv är äfven särdeles väl
funnet, ty denna sak var verkligen en lifsfråga för Finland, så att segern,
ännu 35 år efter det den var vunnen, besjöngs af Franzén i »Finlands
uppodling». Men eljes träda de rent historiska motiven småningom alt
raera i bakgrunden och i stället inkomma andra, hvilka visserligen äro
karakteristiska nog för det 18:de århundradet, men till en god del kunna
tänkas förekomma äfven i det nittonde. Frågan om adelns medlarekall
afgöres i själfva verket icke då borgarekungen ger sin dotters hand åt
en Bertelsköld: och denna fråga afgjordes icke häller historiskt under
adertonde århundradet. Det hade varit öfverensstämmande med den
öfriga uppfattningen att låta en Bertelsköld och en Larsson finna hvar
andra under en tid då fosterlandet var i fara, t. ex. under stofa ofreden,
eller ock senare, då finska folket fick nya för alla dess lager gemensamma
uppgifter att fylla. I stället sker föreningen nu under djupaste fred och
det politiska motståndet hos »borgarekungen» brytes genom en blott slump:
att den i hafvet kastade ringen återfinnes. Därmed är frågan öfverförd
från det politiska området till det individuela : borgarekungen lär sig per
sonligen att det ej är han, utan en högre makt, som bestämmer männi
skors öden; men han lär sig ej något rörande adelns ställning till folket.
Knuten afhugges, men löses icke. »Han bröt med hela sitt lifs tradition;
men det var som när en konung, efter försynens vilja, stupar i spetsen för
sitt folk.»
Också återkommer konflikten mellan de skilda stånden ännu en gång,
i femte cykeln; men åter löses den i samma så att säga individuela rikt
ning, i det styfsonen Bernhard personligen lär sig ödmjukhet inför Gud.
Åter ha sålunda de historiska motiven blifvit åsidosatta, eller rättare de
historiska motsatserna lemnade olösta. ’ Det är »det adertonde seklets friare
ande» som förklaras hafva brutit ståndsmotsatsernas spets, då Ester blir
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
