Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMITH, RUSSISK LITERATURHISTORIE.
Den som först bröt med det syllabiserande versslaget var Tredja
kofski, hvilken i »Nytt och kortfattadt sätt att sammansätta rysk vers»
1735, gifver en verslära, bygd på accenten. Såsom tillämpare af sina
egna teorier, visade han sig emellertid skäligen klen. »Hans hexa
metrar (i hans sista större diktverk, Telemakiden 1766) vare i den
grad klodsede og halsbrækkende, at de bragte versearten i et vanry,
så at endnu i et halvt århundrede derefter ingen russisk versi
ficator vovede sig i lav dermed». Märkligt är, att han ifrade för
skriftspråkets rensning i sin »dialog öfver rättskrifningen» 1748, i det
han önskade rättskrifningen åtminstone delvis fotad på ljudenliga
grunder.
Af denna tids författare var utan tvifvel Lomonosof den mest be
gåfvade. Född (troligen 1711) af fattiga föräldrar, kunde han endast
med stor möda fullfölja sina studier i Moskva, Petersburg och seder
mera i utlandet. Ännu större svårigheter måhända till största delen
på grund af hans häftiga och omedgörliga lynne mötte L., innan
han lyckades vinna anställning i Petersburgerakademien. L. var mång
sidig: skald, språkman, historiker, naturforskare. På alla dessa om
råden har han lemnat eftermälen, som berättiga honom till erkännande
inom det historiska dock minst och han var utan tvifvel den
förnämsta, som sökte föra Peters kultursträfvanden framåt. Såsom
skald har han skrifvit oden, egentligen till förhärligande af det kejser
liga husets medlemmar, samt tragedier. Den första egentligen ryska
grammatiken härrör från L. utgifven 1755 och bibehöll sig ännu
tills i början af innevarande århundrade. Hans »gamla ryska historia»
däremot, ehuru vitnande om beläsenhet, var af föga värde.
Obetydligt yngre var Sumarokof, den fruktbaraste af 1700-talets
ryska skönliterära skriftställare. »I poesien vilde ban give pröver,
så vidt muligt i alle optænkelige digtearter. Intet var ham helligt».
Sina största triumfer skördade han som dramatiker, ehuruväl han äfven
på detta område var högst medelmåttig och sannolikt hade publikens
barnsliga ståndpunkt att tacka för sina framgångar. »Hans helter og
heltinder ere enten uhyrer i ondskab eller, hvad der næsten er endnu
værre, uhyrer i dyd, og deres al sund fornuft og smag trodsende
svulstige declamationer ere til at fortvivle over.» Författaren redogör
utförligt för flere af Sumarokofs tragedier, däribland äfven för »Hamlet»,
för hvilken Galachof anser, att en fransk bearbetning legat till grund.
Sumarokofs »Hamlet» utkom emellertid redan hösten 1748; under det
den äldsta franska bearbetningen af Ducis är af 1769, hvadan Sumarokof
synes ha begagnat Laplace’s »Théåtre anglais».
Med Katarina II gick literaturens utveckling en något bättre
framtid till mötes. Under denna tid - uppträder Rysslands förnämsta
dramatiker i förra århundradet, Fou-Yizin, dess bäste lyriker, Derzjaviu.
Katarina gynnade de literära sträfvandena och var tillika själf verk-
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
