Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. GÖTHE.
och därmed öfvergå till en ny sida af ämnet. Mannen i fråga är
»Edmondo de Amicis», den varmhjärtade och finkänslige novellisten
och reseskildraren, hvilken i sin bok om »Holland» visat den upp
riktigaste sympati för det nordliga folket och landet och en uppfatt
ning, som genom sin skärpa och trohet är rent af öfverraskande hos
en sydlänning. Sedan han uttryckt sin beundran för holländarnes
genreartade konst, tillägger han: »Men realismen, som ger åt detta
måleri en så originel prägel och så beundransvärda egenskaper, är
emellertid orsaken till dess största brister. De holländske målarne,
uteslutande upptagna af att måla den materiella verkligheten, gifva åt
sina figurer blott de fysiska känslornas uttryck. Smärtan, kärleken,
entusiasmen och de tusen ömma känslor, som icke hafva något namn
eller som taga olika namn altefter de orsaker, som kalla dem till lif,
dem uttrycka de sällan eller aldrig. Hjärtat slår icke hos dem, ögat
gråter icke, munnen darrar icke. En hel sida af människosjälen, den
mäktigaste och den ädlaste, felas. An mer, i det att de måla hvart
föremål med sin kända trohet, till och med det fula, framfor alt det
fula, sluta de med att öfverdrifva fulheten själf; de förvandla bristerna
i vanskapligheter och göra karrikatyrer af sina porträtt; de förtala
nationaltypen, de gifva åt hvarje mänsklig figur ett klumpigt och
burleskt utseende. För att finna den omgifning, som passar dessa
figurer, äro de tvungna att välja vulgära ämnen; däraf det utomordent
ligt stora antalet taflor, som framställa krogar och fyllbultar med
groteskt, slött utseende, i extravaganta ställningar, kvinnor med tve
tydiga seder, gubbar löjliga ända till vidrighet; scener, hvilkas bull
rande skratt och oanständiga ord vi tycka oss höra. Man skulle, att
dömma efter dessa taflor, kunna tro, att Holland är bebodt af det
vanskapligaste och sedeslösaste folk på jorden». Författaren anför nu
exempel på det själfsvåld, målarne stundom tillåta sig, ett själfs
våld, som vi altför väl själfva kunna intyga utan att behöfva resa till
de holländska museerna. Därpå fortsätter han: »Till och med om man
bortser från detta själfsvåld, finner man nästan aldrig i ett holländskt
museum nägot som upplyfter själen, som väcker höga och ljufva
tankar. Man beundrar, man njuter, man skrattar, man blir tankfull
inför ett eller annat landskap; men då man går, känner man, att det
nöje man erfarit icke är fullt, man saknar något, man känner likasom
ett behof att se vackra ansigten och att läsa inspirerad poesi, och
stundom mumlar man nästan utan att veta därom: O Rafael!».
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
