Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTENSEN, AF MIT LEVNET.
mar, och skalden kallar teologens samtal »förnuftbad»; den senare
torde å sin sida hafva haft mindre skäl att tala om förnufts- än om
oförnuftets eller åtminstone svärmeriets ångbad.
Återvägen togs öfver Paris, där Martensen på det kungl. biblio
teket gjorde förarbeten för ett stort verk öfver mystiken i dess helhet,
hvaraf resultatet blef det tunna men innehållsdigra häftet om mäster
Eckart. Af alt hvad han i öfrigt må hafva upplefvat i den franska
hufvudstaden synes intet hafva kvarlemnat ett så varaktigt minne som
ett tolf hela timmars besök hos den genialiske professor J. L. Heiberg
och hans maka, den stora skådespelerskan, att döma efter den ut
förliga berättelsen om de under visiten förefallna filosofiska och
estetiska samtalen.
Med återkomsten till fäderneslandet 1836 om hösten slutar den
första delen, för mängden af läsare troligen mest tilltalande af det
hela. Andra delen behandlar till en början författarens personliga
förhållanden till den tidens celebriteter; naturligtvis träffa vi bland
dem åter det Heibergska paret och Grundtvig, äfvensom Oehlenschläger,
Mynster och åtskilliga andra. På Mynster tillämpar hans blifvande
efterträdare det ord, som en af Sokrates’ lärjungar skall hafva sagt
till sin mästare: »hvarje gång som jag var hos dig blef jag bättre,
isynnerhet när du talade.» Denna vackra hyllning väger tungt mot
Sören Kierkegaards bittra angrepp på den vördnadsvärde prelatens
minne, innan ännu gräset hunnit gro på hans graf.
Genom sin anställning såsom kunglig confessionarius, hvilken
egde rum 1845, kom Martensen i närmaste beröring med Kristian
VIII och den öfriga hofpersonalen. Han ger ett högt erkännande åt
konungens personliga älskvärdhet och vidsträckta, om än icke särdeles
grundliga kunskaper; om den politiska och nationella oppositionen
mot denna regering yttrar han sig med ytterlig ovilja, ty den tidens
liberala och konstitutionella sträfvanden voro honom särdeles vidriga.
I 1848 års revolutionära rörelser ser han »fjärde ståndet» och det
sociala elementet uppsticka hufvudet, och af regeringarnas försum
melse att tillvarataga det, härleder han snart sagdt alla den följande
tidens olyckor. Om Fredrik VII talar han föga eller intet, men man
läser utan svårighet mellan raderna en sträng förkastelsedom både
öfver hans system och hans karakter. Särdeles sympatetisk är där
emot hans skildring af drottning Caroline Amalie, Kristian VIILs
nyligen aflidna enka. Öfver Fredrik Vl:s efterlemnade gemål enke
drottning Marie finna vi några intressanta uppgifter: hon var en
politisk dam, som bland annat efterlemnat en på franska skrifven
memoire om prins Kristians förhållande under hans kortlifvade norska
konungadöme, hvari hon skarpt fördömer hans åtfärd, såsom ett öppet
trots mot konungens bestämda och upprepade befallningar.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
