Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POUL ANDRÆ, VIA APPIA.
POUL ANDRÆ, Via appia, dens historie og mindesmærker. Forste Bind. Ko
benhavn 1882. S:o.
POUL ANDRÆ, Seneca paa sin Villa ved den applske vei. Et studie fra Via
appia. Kobenhavn 1883 8:o.
I den mån romarne kufvade de italiska folken, sökte de befästa
sin öfvermakt dels genom att öfveralt bland de underkufvade
bundsförvandter, som de med ett förskönande namn kallades, upp
rätta fasta platser, militärkolonier, dels genom att midt i deras land
framdraga härvägar, på hvilka trupper i händelse af behof skulle
kunna kastas mot hotade punkter. Från den herskande staden ut
strålade sedan under slutet af tredje och början af andra århundradet
f. Kr. en hel del af dessa präktiga chausséer, som visserligen i bredd
voro vida underlägsna nyare tiders större riksvägar, men i stället
voro bygda med en fasthet och en omsorg, som läto dem ega orub
badt bestånd i snart sagdt ett årtusende. Vi veta åtminstone med
säkerhet, att man ännu på kejsar Justinianus’ tid ej kunde se någon
brista på den berömdaste liksom den äldsta af dem alla, Via appia.
Denna »vägarnas drottning», såsom skalden Statius benämner henne,
bygdes redan 312 f. Kr. af den ryktbare censorn Appius Claudius
och sträckte sig i början endast till Capua, men förlängdes för
modligen af Julius Cæsar till Brindisi. Såsom alla de stora romerska
militärvägarna framdrogs den nästan snörrätt, utan att man aktade
hinder, som för ett mindre kraftfullt folk än romarne skulle synts
nästan oöfverstigliga. En del af staden Bovillæ, för hvars oomtvist
liga uråldrighet skalden Propertius ej kan anses som lämplig hemul
(se »Via appia» s. 38), nedrefs för att lemna plats åt den nya vägen.
Mellan Aricia och Lago di Nemi gick den fram öfver en väldig under
bygnad, som på sina ställen var fyrtia fot hög. Midt öfver de pomp
tinska träsken fördes Via appia på en stor bank till Terracina. Ej
långt från denna stad genomskars ett utsprang från Apenninerna, mons
Formianus, detta må nu hafva skett under Appius’ tid eller senare.
Det är isynnerhet första biten af vägen, närmast Koma, som för
fornforskaren och kulturhistorikern är af största intresse. Som bekant
var det förbudet att begrafva inom själfva staden. Då det nu var af
stor vigt att grafvarna voro lätt tillgängliga, emedan de ofta besöktes
af de efterlefvande, som där, till ära för den anidnes maner, begingo
minnesfester, var det helt naturligt att grafmonumenten, som med den
stigande lyxen blefvo alt präktigare, ja stundom utgjorde hela palats
med vidsträckta egor, upprestes vid’ de vägar som på alla sidor ledde
från den eviga staden. Därtill kommo också andra skäl; de lefvandes
välönskningar ansågos ej vara utan alt inflytande på den dödes tref
nad; åtminstone folktron bevarade ända in i senaste tider, ja må
hända är denna föreställning ännu i dag ej alldeles utslocknad den
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
