Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Törnvallas kyrkosignet»,
GRAFISK KONST I SVERIGE.
tyckes ha kallat fram den ena som ett motstycke till den andra: »nulla
dies sine linea» kan i bokstaflig mening tillämpas på Scholander. Men vid
sidan af ett och annat sant poetiskt drag finner man mycket fantasteri
och låtom oss utsäga ordet mycken snusförnuftighet. Stämningen
väckés, den lyfter sig, men trubbas plötsligen af och sjunker matt till
jorden. Texten med sin enkla folkviseton i verslaget och sitt yppiga
konstrika ordförråd ur sonettens och ottaverimes rustkammare sluter sig,
i detta afseende, troget till illustrationerna. Den vackra bilden af
Sigillum ecclesiæ toernevallensis t. ex. med sin ros, sin törnestängel och
de tre bloddropparna, själfva diktens namn »Den blödande rosen» väcker
gifvet en mystisk romantisk stämning. Men så följer strax den ganska
prosaiska inledningsversen.
»Bland ortens befolkning, som likgiltig går
Om fornsägnen föga man vet,
där ej mindre än fem ord (»ortens», »befolkning», »likgiltig», »fornsägen»,
»framskymta») ha en mäkta professorlig och modern klang, som alls
icke stämmer med sagotonen. Kraftigast håller sig enligt min upp
fattning stämningen uppe i följden »Fältherrens porträtt». Försva
gande verkar äfven bristen på direkt samarbete med natur och verk
lighet. Det formspråk, som talas af denna mångfald af gestalter
är liksom versen visserligen ganska ledigt, men det är på samma
gång mycket konventionelt. Slutligen erfar man känslan af en
viss motsägelse mellan den stora liffullheten i de skildrade scenerna
och den fullkomliga lidelsefriheten i själfva framställningssättet, där
handen ständigt arbetar lika lugnt och lika jämnt, utan att man någon
städes spörjer ett tecken vare sig till ledsnad eller till ifver.
Scholander är tillsvidare i många afseenden en olöst gåta, lian
uppenbarar i sin verksamhet en sällsam blandning af till utseendet mot
satta egenskaper. Man tanke t. ex. på metallglansen, frostglittret i
så många af hans dikter och den hjärtliga, älskvärda intima tonen i
hans bref. Man har jämfört honom med renässansens män, och han
liknar dem nog i mångsidig begåfning och i sympatier, men han
saknar dock deras hänsynslösa lifslust, ifvern »det brinnande hjärtat>.
Nej snarare är han en mångpröfvande medeltidsnatur, insatt i nutids
omgifning och mättad af sin ungdomstids romantiska bildning. Det
burleska och sataniska, det ljufva och ståtliga, det är hvad han mäktar
återgifva. För det i modern mening personliga eger han föga sinne,
Dock framskymta än hennes tydliga spår
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
