Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S. GRUBBE, KONSTENS FILOSOFI.
verkligt filosofisk disciplin. Om tyskarne gjort henne till en bland
ning af bägge delarne, en sammansättning af filosofi och empiri, hvaraf
systematisk konstruktion blifvit den gifna frukten, så bör man icke
undra på, om en slik sammanblandning äfven förefinnes hos en af
deras efterföljare här i norden, som dock alltid har den stora för
tjänsten af en klar och genomskinlig framställning och som, för att
tala med professor Nyblæus, »förstått att hålla sig fri från konstruktiva
förvillelser, hvilka vanställa äfven så utmärkta framställningar af este
tikens system som Hegels och Vischers» vi ville för vår del till
lägga äfven deras teistiska motståndares, Zeisings och Carriéres. Det
är för öfrigt klart, att endast tyska tänkare här komma i fråga, emedan
våra forskare i denna riktning liksom i filosofisk väg helt naturligt och
närmast stått till Tysklands vetenskap i förhållande af anhängare eller
motståndare.
De tyska tänkare, hos hvilka Grubbe står i skuld för rudimenten
till sin framställning, äro fyra. Först och främst har han lånat åsigter
från Kant, och därpå är ej att undra, eftersom dennes spekulation är den
väldiga bärgknut, från hvilken alla de olika kedjorna af modern filo
sofi utgått; och ehuru han för öfrigt vanligen icke påpekar sina åsig
tcrs ursprung, har han någongång angifvit sitt förhållande till Kant,
såsom då han (sid. 356) åberopar honom med afseende på den konst
närliga begåfningens förhållande till konsten och i sammanhang där
med angifver fantasiens egenskaper. Men mest och bäst finner man
detta beroende ådagalagdt genom en närmare granskning af de fram
stälda åsigterna. Sedan han nämligen uppdelat fältet så, att han säger
sig ha att behandla såsom hufvudarter af det sköna i allmänhet hvil
ket han, eget nog, aldrig definierar, lika litet som han deducerar det
ur det absoluta de tre manifestationerna däraf, det sköna i inskränkt
bemärkelse, det sublima och det komiska, så delar han därpå det först
nämda i det fysiska sköna, skönhetens lägsta form, och det moraliskt
sköna, och i skildringen af det fysiska sköna följer han fullständigt
Kant. Så t. ex. i de allmänna egenskaper, han tillägger skönheten
eller det estetiska behaget, såsom intresselöshet, allmängiltighet, nöd
vändighet och subjektiv ändamålsenlighet; likaså i frågan om Kants
bekanta skilnad mellan »fri» och »vidhängande» skönhet, och framför
alt i hela framställningen af läran om det fysiskt sublima, hvilket han
efter den större föregångarens exempel låter sönderfalla i ett extensivt
matematiskt och ett intensivt-dynamiskt sublimt med dit hörande be
stämningar.
Han står därnäst i skuld hos Schiller, Kants efterföljare och be
arbetare af dennes åsigter, af hvilken han först och främst lånat be
greppet »grace», då han betraktar det fysiskt sköna och det moraliskt
sköna i inbördes sammansmältning med hvarandra, äfvensom då han
vid talet om det moraliskt sublima behandlar begreppen värdighet och
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
