Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUNDQVIST, APRIL.
dess nyckfulla vindar är förbi och maj börjar löftesrik och fager, al
vorden en inan, som nu ej längre fördömer känslorna, ty han har
funnit dem vara en bättre hjälp att draga arbetslasset än livad plikten
ensam kan vara; ej häller fruktar han dem nu mera, ty de hafva fått
fäste hos en ädel, verksam kvinna.
Detta är innehållet af berättelsen, och vi andas lätt i den friska
luft som drager genom det hela. Och med sådan luft äro vi sanner
ligen ej bortskämda i den moderna skönliteraturen. Vinden »bär
kärleksbud mellan han- och honblommorna, och luften är tung af
alstrande pollenkorn» låter en förf, i en nyss utkommen berättelse,
en ung man helt behagfullt utbrista i en på fönsterbrädet skrifven
fantasi till den älskade, och sådan kvalmig luft få vi andas i mer än
en roman; den sätter feber i blodet på ungdomen och förslöar hågen
för nyttig, kraftig handling. Eller ock är luften kall och grå, så att
vi rysa därvid, eller tryckande och åskdiger.
Åtskilligt skattar dock äfven hr Lundqvist åt sin tid, synner
ligast i en vigtig sak: den föraktfulla likgiltigheten för alt livad som
kan kallas religion. Men då under sådana förhållanden religionen i
dess höghet och allvar ej alls omnämnes, är det i hög grad olämpligt,
isynnerhet som det är för berättelsens gång fullkomligt obehöfligt,
att komma med en sådan vrångbild som andaktsöfningen hos pro
centaren.
Att det beliöfs en grundval för karaktererna, något utom dem
som ej vacklar med dem själfva, utan på hvilket de kuuna taga nytt
fotfäste, då de slinta, något som vi med ett ord kalla religion, det
tycks hr Lundqvist erkänna i hvad en vek, känslig natur som Algot s
angår. Men på hvilken grund är det då, som han låter Algot stå?
Modrens ord på dödsbädden, det är livad som skall vara hans religion:
»Här i verlden måste man ständigt vara klädd i ett tredubbelt pansar
och ändå går man aldrig säker för att bli träffad i hjärtroten.
Lifvct är som att gå midt igenom ett kulregn, det är en slump om
man kommer oskadd ur leken. Och förutseende hjälper en inte långt.
Nej, öfveralt omkring oss lurar en främmande, ondskefull slump, som
när som hälst kan dra olycka och elände öfver oss. Man skall
älska lagom. Annars blir man olycklig.» Denna lärdom och förma
ningen, hvilken redan är omnämd, att vara på vakt mot sina egna
känslor, det är hvad Algot får att börja sitt lif på af den moder, som,
därför att hon drabbades af ett hårdt slag, genast släppte det som
förut varit hennes »staf» och »hjälp». Kan man nu tänka sig, att en
vek natur kan på en sådan grund följdriktigt utvecklas till ädel fast
het? Skulle det blifvit till något, så hade det väl snarare varit en
stel hårdhet det tredubbla pansar hvarom modren talat. Nu vid
sitt lifs börjande sommar, då vi lemna honom, står han stark och
glad, men om vi tänka oss honom, när höststormarna ryta och han
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
