Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SPRÅKRIKTIGHET.
i och med det, att subjektet, äfven då det är ett personligt pronomen,
undantagslöst utsattes. Behöflig är denna formdifferens däremot t. ex.
i latinet, där lego, legimns är regel, konstruktionen ego lego, nos legimus
däremot ett sällsynt undantag; där således jag, vi o. s. v. uttryckas
blott genom verbets ändelse. Af samma skäl är särskild pluralform be
höflig i den svenska imperativen (t. ex. läs, läsen), där subjektet ej
utsattes; hvadan det hvardagliga talspråket, som ej häller här skiljer
på singular och plural, i denna punkt är sämre, emedan otydligare, än
skriftspråket och det högtidligare talspråket. Af liknande skäl är det
ett förkastligt pedanteri att, som en och annan vill, skilja på en nominativ
»närvara» och en prepositionskasus »(i någons) närvaro». Här gör till
varon af preposition en särskild oblik kasusform öfverflödig. Att i
detta speciella fall närvaro såsom gemensam form är att föredraga fram
för närvara, framgår af hvad jag s. 401 nedan yttrar.
Bland exemplen på ett pedantiskt upprätthållande af en formdifferens,
som icke längre uppfattas såsom bärare af en betydelsedifferens, för
tjänar framför andra att framhållas det hos många författare framträ
dande bemödandet att i riksspråket uppehålla den redan utdöda men
i dialekter lifligt fortlefvande känslan af genusskilnad hos döda före
mål. Detta skall ske genom att i riksspråket, i likhet med dialekterna,
använda pronomina han och hon i stället för det såsom oriktigt bränn
märkta den. Det skall sålunda heta »stolen, han» men »dörren, hon»,
icke »den» i någotdera fallet. Att detta är misslyckadt, och att den
verkligen är att föredraga \ behöfver jag här ej utförligt framhålla,
eftersom jag i denna punkt kan hänvisa till Tegnérs (anf. st. s. 140 ff.)
förträffliga kritik af dessa sträfvanden. En konsekvens af denna min
åsigt blir naturligtvis, att jag äfven måste såsom förkastlig betrakta
den nu så gängse äflan att i substantivets och adjektivets bestämda
former samt i adjektivets obestämda pluralformer uppehålla en genus
skilnad. Jag anser det vara olämpligt (emedan onödigt) att säga (och
skrifva) skyarne, fotterne, stolarne i motsättning mot dörrarna, dikena.
Kan ett neutrum sådant som dikena få begagna samma artikel -na, som
af ålder tillkommit kvinnorna, så bör man med alt skäl yrka »full lik
ställighet» för genus maskulinum. På sin höjd bör -ne som för öfrigt
1 Att i likhet med åtskilliga genuina stockholmare välja han till generelt
pronomen och sålunda säga »dörren, han», ja *skatan, han» är tydligtvis oriktigt
därför, att han behöfves äfven för en stockholmare såsom särskild beteck
ning för sådana föremål som verkligen ega ett naturligt maskulint kön, t. ex. man.
yngling, bock, gvmse, hingst, oxe, m. fl. fall, där man ännu bibehållit känslan däraf
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
