Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ÅSKAN OCH NORRSKENET.
än vid högre latituder. Därför samlar sig också mera elektricitet i de
lägre luftlagren vid lägre än vid högre breddgrader, eller luftelektrici
teten, som ju alltid observeras nära jordytan, aftager från ekvatorn mot
magnetiska polen. Detta är i fullkomlig öfverensstämmelse med er
farenheten. Alla observationer i de arktiska trakterna öfverensstämma
däruti, att luftelektriciteten därstädes är omärklig eller åtminstone högst
liten i jämförelse med hvad förhållandet är vid lägre breddgrader.
Emedan molnen äro goda ledare för elektriciteten, uppsamla de
vid sin bildning all den elektricitet, som förut fanns inom den rymd
de upptaga. Häraf skulle man törhända vara benägen att antaga, det
molnelektriciteten alltid borde vara af samma slag som den klara luftens,
nämligen positiv. Detta är dock ingalunda nödvändigt. Ett med po
sitiv elektricitet laddadt moln uppväcker nämligen på afstand genom
s. k. influens en negativ laddning i andra närliggande moln, om dessa
på direkt eller indirekt väg kommunicera med jorden. Emedan nu
luftelektriciteten är synnerligen stark i eqvatorialtrakterna, måste molnen
därstädes vara i hög grad elektriska. Då nu äfven, såsom förr är nämdt,
motståndskraften mot elektricitetens öfvergång till jordytan här är
ganska stor, sker denna öfvergång icke småningom, utan ögonblickligt,
när tensionen vuxit till den höjd att den förmår öfvervinna detta mot
stånd, med andra ord elektriciteten urladdar sig alltid genom åskslag.
Häraf förklaras det kända förhållandet, att åskvädrens antal och inten
sitet ökas mot lägre breddgrader, och att de särskildt inom de s. k.
kalmerna omkring ekvatorn äro synnerligen starka och talrika. Vid
högre latituder däremot, hvarest elektriciteten i de nedre luftlagren
endast är ringa, uppnår den elektricitet, som samlas i molnen, blott
sällan så stor tension, att han urladdar sig genom blixtar. Också äro
åskväder som bekant ganska sällsynta i arktiska trakter.
Men om de nedre luftlagren vid högre breddgrader innehålla ringa
mängd elektricitet, så har denna däremot sitt säte i den öfre tunnare
piften, hvarest den hopar sig, drifven dit från alla lägre latituder af
den tangentiella komponenten af jordmagnetens unipolära induktions
kraft. När tensionen hos denna elektricitet blifvit tillräckligt stor för
att öfvervinna den mellanliggande luftens motstånd, nedgår elektrici
teten till jorden i mer eller mindre kontinuerliga strömmar. Den öfre
delen af dessa strömmar, som passerar genom de mycket förtunnade
luftlagren högt öfver jordytan, blifver därvid lysande, och de mång
faldiga sken i form af bågar, strimmor, fläckar m. m., som härvid uppstå,
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
