Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURÖFVERSIGT.
Från Skåne. Studier af ERNST AHLGEEN. Stockholm 1884.
Pengar. Novell af ERNST AHLGREN. Stockholm 1885.
»Själfva folket är just den friska källa, hvarur vår förkonstlade tid
har att ösa», sade den goda notarien med entusiasm. Han var demo
krat, och han skulle nu på sin lilla tripp utåt skånska slättbygden
»studera naturen», nämligen på förmiddagspromenad med en ung, pigg
skånska. Så träffar man på en arbetskarl, gamle Anders Hansson,
som sitter på dikeskanten och äter sin middag, medan han hvilar från
dikesgräfningen. Han håller på att sluta och är just i färd med det
sista af den sura mjölken i krukan. Notarien ger sig i språk med
honom och får ett tämligen okonstladt svar på sin första anmärkning.
Innan han emellertid hunnit att förskaffa sig ännu ett, får han se
gubben draga upp någonting ur mjölken. Hvad är det? En död
liten råtta. Gubben strök stillfärdigt mjölken af råttan och lade
henne på marken bredvid sig. s> Där är så fasligt med möss i mat
huset», tillade han liksom urskuldande, »de sänka sig 5 mjölken alt
som tätast». Och så fortsatte han måltiden, som om ingenting händt.
Men där det hade händt någonting, det var i notariens både hjärta
och hjärna. Han hade varit en förskräcklig demokrat alt hittills, den
goda notarien med de småtäcka mustascherna och de fina persilje
fingrarne, d. v. s. demokrat i teorien; nu var han ursinnig helt enkelt.
Besatt, såsom så många vekliga människor, med råttskräck och till
ytterlighet äckelmagad mådde han fysiskt illa af hvad han sett och
greps af ett ursinnigt begär att hämnas på någon, lika godt hvem,
för sina illusioners fall. »Om jag också lefde bland dem i hundrade
år», bröt han därför ut till den unga flicka, som han hade i sällskap,
»skulle jag aldrig lära mig att förstå sådana djur», och han försonades
ändock icke, fastän han af henne fick erfara, ej blott att gubben Hans
son verkligen icke hade råd att slå ut en slick mjölk i onödan, utan
äfven, att han var en ädel man i sitt stånd, hvilken, för att skona sin
lungsotssjuka hustru, uträttade hennes sysslor och kokade varmt kaffe
åt henne, innan han gick till sitt tidiga arbete om morgnarne. Nota
rien hade sina kväljningar kvar, och den vackra utredningen gjorde
intet intryck på honom. »Kaffet kunde icke uppväga råttan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
