Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST AHLGREN, FRÄN SKÅNE OCH PENGAR.
Ganska ensamstående är skenbarligen berättelsen Mor Martha,
men eger dock kanske i djupet en ej o vigtig beröringspunkt med den
sist relaterade. Båda uppenbara, att folkdrag lefva kvar, hvilka röja
hedniska anor i nyaste dagars skrud. Mor Martha, en högst respek
tabel matrona i sina bästa år, blir oförtänkt vittne till ett slagsmål
mellan två karlar och fylles småningom däraf med ett så starkt in
tresse för utgången, att hon, fast uppryckt från postillans läsning på
söndagsförmiddagen, två gånger om från sitt fönster lägger sig uti
stridens gång, framsänder en hjälpare åt den svagare parten och slut
ligen lönar denne, när han ändtligen segrar, med en styrkedryck.
Man torde fråga sig, hvad denna historia skall betyda. Vi för vår
del tro, att hon är minst af alt diktad, utan helt enkelt afslöjar en i
folknaturens djup slumrande instinkt för idrott eller åtminstone sym
pati för rådighet och mod, städse, där den har något värde, förenad
med en ridderlig känsla för den svagares rätt. Hon klingar i detta
de förgylda fredsdrömmarnes tidehvarf nästan som en lurstöt från
gångna, dristigare dagar.
Ernst Ahlgrens öfriga skisser syssla med ämnen från medel
klassens och landtaristokratiens lif och utmärka sig, hvad de bästa
beträffar, för samma skarpblick som de ofvannämda, ehuru de, såsom
rörande sig kring förhållanden, med hvilka alla bildade läsare äro
förtrogna, icke öfverraska med ett lika stort nyhetens behag och icke
häller ständigt hälla sig uppe på den fulla höjden af ingifvelse. Bäst är
utan fråga den stora berättelsen En realist, hvilken, trots en viss snitt
i kostymen af Kielland, dock i plan och känslostämning är så oberörd
som möjligt af de tendenser, som så lätt inmänga sig hos hans efter
sågare.
Utrymmet medgifver oss ej att referera denna novell, utan vi
endast påpeka, att densamma hufvudsakligen rör sig om den unga,
renhjärtade kvinnans ställning till naturalismen i våra dagars diktning.
Där denna är ärlig och sund och fri från biafsigter, kan hon hänföras
däraf; där åter diktaren lägger sin egen lystnad in i tanorna af det
sedliga eländet, där stötes hon tillbaka och låter sig icke medelst
några teoretiseringar försonas.
Efter åtskilliga försök i den vägen skyller slutligen naturalisten i
denna novell hjältinnan, af hvilken han nyss fått afslag på ett frieri,
för att vara pryd, då hon säger sig förnedrad af att hafva läst hans
bok och att därtill hafva varit föremål för hans låga. »Pryd, det vet
ni, att jag icke är», svarar hon, »hade jag varit pryd, skulle jag icke
vidrört detta ämne, utan helt enkelt låtsat, att jag icke förstått.
Om ni sagt detsamma, men friskt och rent, så skulle jag icke haft
ett ord att anmärka, men det är någonting kvalmigt, äckligt i själfva
framställningen, som åtminstone är mig vidrigt. Jag uppröres icke
öfver hvad ni sagt, utan öfver sättet. Man blyges öfver att hafva läst.»
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
