Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF BJÖRLIN, KRIGET MOT DANMARK 1 675 - 1 679.
r Förf. har genom sin föregående literära verksamhet och särskildt
genom sina skildringar från 1808—1809 årens finska krig gjort sig
fördelaktigt känd såsom berättare, och i nu föreliggande arbete åter
finna vi också samma lediga stil, samma formella talang och samma
förmåga att af stundom i och för sig temligen obetydliga tilldragelser
göra en lättläst och njutbar skildring. Detta har här säkerligen varit
en ganska fordrande uppgift, ty upprepade olyckor till sjös, mer eller
mindre hopplösa strider till lands samt grymheter och våldshandlingar
af alla slag lära i och för sig icke vara något lättarbetadt material,
då det gäller att däraf forma en behaglig och underhållande läsning.
Nekas kan väl kanske ej häller, att författarens berättelser från det fin
ska kriget verkade mera anslående, men vid uttalandet af ett sådant
omdöme förpliktigas man också till den erinran, att det krig, hvarom
nu är fråga, ligger nära ett och ett hälft sekel längre tillbaka i tiden,
samt framför alt att detta krig, till skilnad från det finska, aldrig haft
och väl häller aldrig kommer att få någon Runeberg, som på poesiens
hänförande språk hugfäster minnet af dess härförare och hjältar. Det
var Runebergs odödliga sånger, som gjorde att Adlercreutz, Döbeln,
Sandels m. fl. icke voro några obekanta storheter för det svenska fol
ket, när förf. till det arbete, hvarmed vi här sysselsätta oss, på ett
enkelt och flärdlöst språk upprullade alla dessa gripande taflor, till
hvilka skalden ej kunnat annat än uppdraga konturerna. Men hvad
känner den stora massan af Sveriges folk om 1600-talets krigare, en
Dahlberg, en Bjelke, eh Helmfelt, en Ascheberg m. fl.? Desse måste
först presenteras för läsaren, och denne hinner därför häller aldrig
med dem knyta samma om vi så få uttrycka oss intima bekant
skap som med de finske krigarne. Härvid bör man naturligtvis icke
förstå oss så, som skulle t. ex. en Erik Dahlbergs eller en Simon
Grundel Helmfelts namn icke hafva en välbekant klang för hvar och
en med vanlig skolbildning utrustad svensk man eller kvinna, vi hafva
endast velat antyda, att bärarne af dessa namn för de fleste af oss
framstå mera såsom stora historiska minnen än såsom personer, med
hvilkas karaktärsdrag, egenheter och hela inre väsende vi på förhand
äro fullt förtrogne. Ej häller hafva vi med det ofvan sagda velat
klandra valet af 1675—1679 årens krig såsom ämne för en framställ
ning af ifrågavarande art, ty det lämpar sig tvärtom därtill i flere hän
seenden ganska väl, men vi hafva velat påpeka, hvari, enligt vår upp
fattning, skälen böra sökas, för den händelse nu utgifna arbete icke
skulle komma att blifva en sådan där folkbok i bästa mening, som
förfis »Finska krig» otvifvelaktigt varit och är.
Såsom ofvan antydts, har emellertid förfis berättartalang icke här
häller förnekat sig, och många af berättelserna äro sålunda af säll
spord kraft för att icke säga poetisk klang i framställningen, exem
pelvis vissa delar af skildringen af slaget vid Lund, krigsrådet i Malmö,
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
