Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lIOBINSON.
Rosmer är till hela sitt sinnelag för rättfram och osammansatt för
att i hennes beteende under förklaringen hafva märkt spåren af en ny
själens revolution efter dådet. Å andra sidan är han innerst med altför
ömma band fäst vid Rebekka för att numera kunna tänka sig en mission
i verlden utan samarbetet med henne. För Rosmer är döden det enda
som återstår. På lifvet har han längesedan förlyft sig, långt innan han
kommit till handling, och han skulle fåfängt söka lyckas förstå Rebekkas
påstående om lifvet själft, att »det har fornyelse i sig». Till skuldfri
har en annan förvandlat honom, icke hans eget upptagande af lifvets
största gåfva: förmågan att, när man funnit ett mål samt »vunnet frem»
till hågen att lefva, lida och verka för dess uppnående, då också verk
ligen sedan ångra och tro rätt och sundt: förgätande det som tillrygga
är och sträckande sig till det framföre är, jagande mot målet.
När Rosmer skilts frän sällskapet hos Krolls och kommit tillbaka
till Rosmersholm, är ännu icke vagnen framme, i hvilken Rebekka skall
lenpia gärden. I stället för ett långt bref, som hon ämnat sända honom,
sker således deras sista meddelanden muntligen, inför läsaren, åhöraren
eller åskådaren.
Rosmer får nu veta återstoden af Rebekkas hemlighet, hennes förra,
vilda tränad efter honom, och sedan förvandlingen. Detta förra, för
honom så förfärliga, skall, menar hon, fullständiggöra hans frihet frän
alt vidare inflytande af henne eller om hon ändå skulle hafva miss
känt Rosmers kraft? möjligen nu i elfte timmen väcka den till upp
tagande och utveckling af hela sitt lifsinnehåll, äfven det hvari hon in
begripes.
Rosiners kärlek är verklig. Men att få den att stå tillsammans med
sitt öfriga lif, det mäktar han icke. Ännu sedan Rebekka velat yppa
något om sin förtid uppe i Finmarken en bekännelse den han icke
nu önskar höra —, är han pä nytt färdig att bönfalla henne om äkten
skap, men med uppgifvande af sitt lifsmål, med afsigt att blott låta sig
gä, glömma sig själf och alt, och uteslutande försöka med sina ömma
omsorger att åter väcka till lif i henne »lyckan», den hon ju sagt hans
lifsåskådning hafva dödat. Ännu mer: för ett ögonblick åtminstone tyckes
han se altsammans sundt.
Nu återstår blott det sorgliga slutet.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
