Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON.
Samtalet under de sista minuterna före hjältens och hjältinnans
vandring ut i natten till dödsstället är, som sagdt, det för styckets sce
niska framställning enda svåra och tyngande. Symboliken i deras dunkla
yttranden här och i deras tröstlösa handling; Rosmers misstro till denna
nutidskvinnas verkliga förmåga af osjälfvisk försakelse, sådan som hos
kvinnor med »Beates livssyn*; Rebekkas återväckta ifver att få Rosmer
till att ändtligen beträda den så länge skydda spången, från hvilken
hustrun störtat ned i djupet; deras ömsesidiga frågor om, hvilken det
till sist är af dem, som följer den andra dit, och alt annat underligt tal
före ett så afgörande ögonblick som detta, det skall väl allmänneligen
sagdt syfta på något sådant, som: att representanten af ett alt för
förfinadt öfvervägande af gamla och nya lifsåskådningars ömsesidiga rätt
att bestämma öfver våra handlingar, vanligen då äfven representanten af
tvekan eller tviflet, att han i ett öfvergångsskede sådant som vår tids
får den förgäfves lidandes öde, faktiskt går under i lifvet —, icke kan
sluta ett nytt äktenskap med den unga handlingskraften, med detta näst
kommande, som man skönjer i hela Rebekkas varelse, samt att icke
häller hon, utan att mista sitt naturliga fotfäste för detta lifvet, kan
äfventyra försöket att flytta sig helt öfver till det ställe, där han står.
Madam Helseth har sä till vida rätt:
»Salig fruen tog dem.»
Till åskådarens och läsarens hjälp för fullständigt förstående af lynnes
beskaffenheten i Rosmers och Rebekkas hela föregående förtroliga samlif
finnes emellertid ett stycke i skådespelet, ett episkt-lyriskt (något före
Brendels sista uppträdande) och som bör tagas vara på.
»Rebekka. Da jeg var ble’t alene med dig her, —og du var ble’t dig selv
Rosmer. Ja, ja?
Rebekka. For du var aldrig helt ud dig selv, så længe Beate leved.
Rosmer. Desværre, det har du nok ret i.
Rebekka. Men da jag så fik leve sajnmen med dig her, i stilhed, i ensom
hed, - da du gav mig alle dine tanker uforbeholdent, hver en stemning, så hlödt
og så fint, som du fölte den, da gik det store omslag for sig. Lidt efter lidt, skönner
du. Næsten umærkelig, men så overvældende til slut. Lige til bunden af mitt sind.
Rosmer. A, hvad er dog dette her, Rebekka!
Rebekka. Alt det andet, dette stygge, sansedrukkne begær, dej; kom så langt,
så langt bort fra mig. Alle disse opjagede magter slog sig stilfærdigt ned i taushed.
Der faldt en sindshvile over mig, en stilhed som på et fugleberg under midnatsolen
oppe hos os. *
Rosmer. Sig mere om dette. Alt, hvad du ved at sige.
Rebekka. Der er ikke stort andet, du. Der er bare det, at så kom der kærlighed
op i mig. Den store, forsagende kærlighed, som nöjer sig med samlivet, slig, som det
har været imellem os to.»
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
