Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.1. P
. JACOBSEN 1 SINA »DIGTE OG UDKAST»,
lifvet icke kan bjuda honom något vidare att eftersträfva, återvänder han
till fädernegodset, trött och resignerad. Där tänker han få ro, men hans
käraste bortryckas. Först dör hans unga maka, sedan hans lilla barn,
och rtu »föreföll det honom, som om hans lif var slutadt; det, som här
efter följde, kunde icke bli annat än intresselösa scener, lagda till den
femte akten, sedan handlingen redan utspelats.»
Hjerrild är pessimist, Erik Refstrup blir det, och den farlige Sti Hög,
Marie Grubbes älskare, uttalar i det följande pessimismens hela lifsåskåd
ning; »All vällust, med samma den gripes, skiftar hamn och varder leda;
alt jubel är blott glädjens sista, våndefnlla andedrag; all lycka är lycka,
som brister.»
Och detta är just den lifstro, Jacobsen själf eger. Han är sjuk, han
är trött, han har svårt att fördraga lifvet; man ser det nästan i alt, i
hans bref och hans diktfragment. 1868 berättar han om sina studier. Han
läser alt möjligt, botanik, estetik, filosofi, poesi, men han är tröstlös och till
intetgjord, som låge han i en likkista. Särskildt var det förhållandet, då
han sysslade med romanerna. 1873 skrifver han ett bref till Edvard
brandes, så gäckande och förtvifladt, att det nästan verkar obehagligt.
Han klagar öfver sig själf och sin brist pä personlighet; lika gärna som
han lefde, kunde han sofva dagen lång, och egde han endast mod, skulle
han hälst gå ut af tillvaron. Han eger ingen aptit, intet lifsmod, ingen
njutningslystnad. Det hela är grått i grått.
Samma år i maj, då han berättar att han är sysselsatt med Marie
Grubbes tredje kapitel, känner han samma lifsleda och skrifver lika tröst
löst: »Om jag icke visste, att jag skulle resa om en månad, tror jag, att
jag uppgaf tillvaron och slog mig pä evigheten 1.»
Man liar sagt, att Miels Lyhne är atheismens evangelium. Ja, någon
har påstått, att atheismen är dess lifskärna. Detta är kanske öfverdrift,
men nog eger fritänkeriet en ganska stor plats i boken. Det öfverväldi
gar gossen redan så tidigt, som vid 13 är. När Edele ligger på döds
bädden, och han bönfaller hos Gud, att han icke skall taga bort henne,
men låta henne lefva, och Gud icke vill höra dessa hans lidelsefulla
klagorop, dä mister lian tron på denne järnhårde tyrann, och det heter
om honom: »Hade Gud vändt sig från honom, kunde han äfven vända
1 Se »Breve fra J. P. Jacobsen till Edv. Brandes», publicerade i oktober-häft.
1886 af Tilslcueren.
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
