Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA STÅNDPUNKTER.
som i literaturen redan förekommer tämligen allmänt. Samma begräns
ning iakttager Flodström i sitt Förslag till lärdbok i svenslc rätiskrifning
(Eskilstuna 1886). Han upptager, som han i förordet uttryckligen för
klarar, »till tillämpning de förbättringar i stafningen, som efter det upp
slag, Nordiska rättstafningsmötet gaf, vunnit en något allmännare praktisk
användning inom den svenska literaturen, men också endast dessa». Stånd
punkten är efter min mening fullkomligt riktig, så vidt det gäller en
lärobok för skolans behof. Lundgren och Flodström ha exempelvis
järn, märg; kvinna; sant, hygde (men hvasst, tyckte)-, den senare därjämte
dräkt, aksent. Alla dessa nyheter har Freudenthal redan 1881 upptagit i
sin Fättskrifningslära, med förenkling af alla konsonanter före d, t (dräkt
o. d. först i 3:e uppl.). I motsats till dessa rättstafningslärare vilja måls
männen för de ofvan angifna fyra riktningarna införa stafsätt, som an
tingen icke eller blott sällan varit synliga i literaturen. Närmast till
Rättstafningssällskapet sluter sig principielt Nordwall (I rättstafnings
frågan, i Venersborgs läroverksprogr. 1886), ehuru han i detaljer går sin
egen väg. Fastän hans skrift innehåller några goda iakttagelser, äro
hvarken dess invecklade framställningssätt eller själfva förslagen egnade
att gifva ät den något större inflytande.
Det gäller en praktisk skrift för riksspråket, detta fattadt som mot
sats till folkmål. Men riksspråket företer lokala skiftningar. Ett full
komligt enhetligt språk öfver ett område pä tusentals kvadratmil är, med
hänsyn till språkets fysiologiska, psykologiska och sociala vilkor, sådana
vi nu känna dessa, icke tänkbart. Den bildade göteborgaren talar icke
alldeles sä som den bildade stockholmaren, och en bildad värmländing
skiljer sig från båda. I de södra landskapen brukas af Sveriges halfva
befolkning skorrande r, i mellersta och öfre Sverige uttalas r med tung
spetsen. O. s. v. Första frågan blir då: livad är svenskt riksspråk?
Denna fråga har jag besvarat så: »Svenskt riksspråk är de,t språk,
som i allmänhet talas, (läses och skrifves) af bildade svenskar», och jag
förklarade i förordet till mina tryckta föreläsningar, att denna definition,
så vidt jag visste, var min egen uppfinning. Detta taga Lyttkens & Wulff
illa upp, de anse sig ha »förut uttalat precis detsamma, hvilket» tillägga
de »icke borde ha undgått en sä intresserad och skarpsinnig forskare»,
som jag efter deras mening skulle vara.
Min definition är likväl icke densamma, som Lyttkens & Wulff i
sin stora ljudlära framstält. Deras definition lyder så: »Såsom svenskt
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
