Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELISE AUBERT, BØLGESLAG.
för oss en man, som vid valet af maka begått det fullständigaste miss
tag, och hvars samlif med henne därför också inom kort blir så out
härdligt, att han realiter om än icke lagligen upplöser det. Fru Au
bert bar således, i likhet med så många andra författare, uppvisat ett
fall, där äktenskapet är en lögn och detta, till en lärorik variation,
på grund af makans, ej mannens, ovärdigbet, och ehuru bon af icke
utsagd anledning stannat inom den yttersta konsekvensen, som vore
förbindelsens undanrödjande, bar bon dock gifvit den värdigare af par
terna, mannen, rätt att efter fullständig ekonomisk rättsuppgörelse, så
som vid en verklig skilsmessa, anse sig fri för alt vidare förhållande
till den andra’ parten. På samma gång vi erkänna, att bäruti ligger
en principiel differens, måste vi dock äfven å andra sidan därvid fram
hålla, att detta fall, just genom ett sådant undvikande af en bestämd
ocb tydlig klargörelse mellan kontrahenterna, icke bidrager till den så
mycket omstridda praktiska rättsfrågans lösning. Ingen känner sig fullt
tillfredsstäld, ocb det vore lika lätt att vid denna utgång framvisa en
mängd ouppredda trasslor i härfvan som vid alla andra, af andra för
fattare försökta. Eller är det så, att författarinnan, som i den egent
liga kvinnofrågan, eller frågan om kvinnans rätt ocb plikt att taga
framtidsansvaret på egna skuldror, tydligen är en nutidens dotter, med
hänsyn till frågan om de invärtes brustna äktenskapen vill säga oss,
att ingen allmängiltig utväg finnes, utan att hvarje fall, efter sin sär
skilda innebörd måste leda till sin egendomliga fortgång?
Återstår emellertid att tillse, hvad inre berättigande författarinnan
vetat att inlägga uti den konflikt, bon för oss framfört. Mannen, gods
egaren Gran, är en nobel natur, i lifsåskådning, bildning ocb seder ett
mönster för sitt kön, hans fru, bökarkäringens dotter, i grof tankegång,
okunnighet ocb etisk likgiltighet en styggelse som kvinna. Det är icke
tu tal om att fru Aubert bar rätt däruti, att, sådana dessa två männi
skor nu äro, sammanlefnaden mellan dem är, ehuru efter kyrklig
ocb borgerlig lag ett äktenskap, i sitt innersta söndersliten, förgiftad
ocb således i sin nuvarande form för den sedliga känslan outhärdlig.
Ocb vårt intryck af denna outbärdligbet blir så mycket starkare, som
författarinnan gent emot fru Gran satt en annan ung kvinna, uti hvil
ken all den sinnets nobless finnes, som bos den förra saknas, en kvinna,
hvilken sålunda i den förras ställe skulle bafva utfylt alt livad man
i den förefintliga förbindelsen känner fattas.
Men trots alt detta och fast vi ingalunda kunna fördraga det äk
tenskap, vi blickat in uti, så kunna vi ändock lika litet försona oss
med den utgång på fabeln, som föreligger, ocb vi tro därför också, att
en strängare undersökning på kristligt etisk grund af företeelsens alla
moment skall fulltyga, att ännu åtskilligt är ogjordt, som skulle bafva
försökts, innan förloppet borde varit framfördt till den punkt, där det
befinner sig, när boken slutar. Godsegaren Gran bar visserligen på
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
