Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett votum i frågan om "classicitetens förfall," af Prof. Joh. Gust. Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som är åsyftadt. Den classiske philologien åter, i sin
hufvudsakligen analytiska verksamhet, måste strängt hålla på
uttryckets bestämdhet och adæquata uppfattning, följaktligen
sätta elegansen i andra rummet, och kan på intet sätt nöja
sig med den tankeinnehållets snarlikhet, som vid
latin-skrifningen gör tillfyllest. Denna skiljaktighet har också det med
sig, att på en fullkomligt correct öfversättning af de classiske
författarne var icke att tänka, så länge latin-skrifningen med
dess här ofvan antydda beskaffenhet, var det högsta. Ty
samma, på ett ungefär riktade, jagt efter snarlikheter, som i
det synthetiska blifvit förherrskande, gaf äfven sin färg och
sin riktning åt analysen. Med ett ord: på en vacker
öfversättning lade man då mycket större vigt, än på en trogen.
Derom vittnar hvilken tryckt öfversättning, man vill lägga för
sig från den tiden. Ja! här fins svenska öfversättningar,
utgifna så nära in på vår tid, som vid början af 1830-talet,
der det icke vore svårt att utvisa omkring fyra gånger så
många misstag om verkliga meningen, som boken innehåller
sidor. Och det icke oaktadt, utan just derföre att
öfversättarena hade riktat sin philologiska verksamhet
hufvudsakligen åt latin-skrifning, och deruti hunnit till en
virtuositet, som på sin väg föga lemnade något öfrigt att önska.
Men hvilken ofruktbar virtuositet, då den visade sig så litet
stå tillsamman med ett grundligt inträngande i den classiska
litteraturens verkliga innehåll!
Att vi med dessa yttranden icke fritaga oss sjelfva från
skyldigheten att genom en icke blott felfri, utan så vidt de
olika tidehvarfvens olika tankegång det medgifver, en classisk
diction så att säga visa vår tro med våra gerningar, torde
knappast behöfva anmärkas. Deremot torde man ursäkta
oss, om vi mera, än vi kunna uttala, vämjas vid allt det
ofog, som drifves under pseudo-classicitetens täckemantel, vid
all den ihålighet i vetandet, all den oreda i tanken, som
derunder döljer sig, för att icke tala om all den profanation,
för hvilken språket är utsatt, all den trivialitet, som vi på
latin eller rättare under namn af latin få hålla till godo, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
