Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det Natursköna, af Mag. Doc. B. E. Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oai det Natursköna.
107
Werthers Lidande, der Lotta utdelar aftonvard åt sina små
syskon, eller de i the Vicar of Wakefield, i hvilka Mr.
Bur-chelL delar den fattiga prestfamüjens små sysslor,
bekymmer och förströelser, har ännu ingen föraktat.
Det menskliga lifvets allmänna utveckling inom staten,
den historiska handlingen, undergår äfven en idealisering af
konsten. Hufvudsaken är här att sammanfatta den i en enda
fullt Öfverskådlig bild, vare sig att den framställes endast
såsom en afsiuten serie af sammanhängande yttre
tilldragelser, såsom i det egentliga epos och novellen, eller såsom
sjelfbestämd handling med redogörelse för de handlandes alla,
af deras individuella karakterer beroende, motiver, såsom i
drama’t och den egentliga romanen. Det historiska tidsskifte,
som omfattar en mer eller mindre vigtig period af det
allmänna menskliga lifvets fortgång, har, såsom ett skifte af
den naturliga andens utveckling till rent andlig frihet och
sjelfständighet, ännu, till följe af sitt beroende af naturens
villkor, det gemensamt med naturen, att det är uppfylldt af
tillfälligheter, för hvilka anden är iner eller mindre
fremmande. Den stora historiska tilldragelsen är genomflätad af
en mängd oväsendtliga, episodiska händelser, beroende af
yttre omständigheter, individers nycker, oförstånd och
vrånghet, hvilka hvarken väsendtligen bidragit till eller
väsendtligen förhindrat realisationen af den hufvudsakliga idé, som
ligger till grund för den historiska handlingen. Sådana
episodiska tillfälligheter stå qvar inom häfdateckningen, ehuru
de äfven der kunna och böra träda i skuggan; för Konsten
deremot, som icke afser tilldragelsens sanning, utan
företeelsens skönhet, äro de icke allenast oanvändbara utan rent
af hinderliga, då de endast bidraga att fördunkla,^ förvirra
och nedtynga den idéens totalbild, som den har för ändamål
att framställa. Alla hjeltedikten som sökt att steg för steg
med häfdatecknarens trohet följa krigshändelsernas gång,
hafva misslyckats; Homerus och Tasso hafva förfarit pä
annat sätt: de hafva begränsat och rensat sitt ämne. Aristoteles
har i sin poetik yttrat förträffliga tankar öfver denna fråga.
Oss återstår ännu att besvara den frågan, huru
Konsten genom sina serskilda arter förmår göra sig till godo den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
