Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skapelsens åldrar af Prof. H. M. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändradt allt sedan vår planets yta befann sig i smältflytande
tillstånd. Åtskillnaden i zoner förskrifver sig, så till
sägan-des, först från i går. Genom den sista stora omhvälfningen, som
hör till menniskans verldsålder, har den regelbundna
vexlin-gen af årstiderna blifvit stadgad för alltid, och vegetationen
beror nu lika uteslutande af solen, som den i urtiden berodde
af den från tillståndet af glödhetta småningom afsvalnande
planetens egen värmeutstrålning från de glödande massorna
i dess inre. Af denna kraftiga värmekälla upphettades
at-mosferen till en betydlig höjd, och en med varma
vattenångor uppfylld starkt kolsyrehaltig luft kringflödade jordklotet
på alla sidor och frambragte öfverallt en likformig yppig
vext-lighet; ty jordens värmestrålande kraft måste ju tydligen
under dåvarande förhållanden hafva varit på alla breddgrader
en och densamma.
Men vexterna behöfva icke blott värma och fuktighet,
utan äfven ljus, invänder man. Det är sant, och
skapelsehistorien lärer ju också, att det fanns ljus (ör) långt förrän
solen blifvit tillredd att vara ljusförare (maör). Solens fasta
kropp är mörk, såsom planeternas. Den omgifves af en
luft-artad atmosfer, i hvilken på en höjd af 70 till 80 mil lätta
moln bilda sig. Men ofvanför molnatmosferen, på 5—600
mils afstånd, befinner sig en ljusatmosfer, en photosfer,
genom hvars tidtals sig öppnande och åter tillsjutande remnor
(solfläckarne) vexling af dag och natt blifver möjlig äfven på
solkroppen. Men nu hafva planeterna i begynnelsen varit
integrerande delar af solmassan, och sedan de aflöst sig
deri-från, måste de dock i lång tid hafva behållit sin ursprungliga
solnatur (ty delen kunde ju ej strax hafva blifvit olikartad
med det hela, hvarifrån han afsöndrat sig), och af denna
solnatur hafva de ännu qvar en liten återstod, i synnerhet
de aflägsnare planeterna, hvilka lysa med en flera gånger
starkare glans, än de rätteligen borde enligt lagen för
ljusintensitetens aftagande med tillvexten af afståndens qvadrater.
Alla omständigheter utvisa, att solen först i en mycket sen
tid fullständigt inträdt i utöfniqgen af sin envåldsmakt såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
